Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Lordi lyckades med det omöjliga

Det är visst Eurovision-tider. Kom att tänka på det när jag häromkvällen satt och såg på en repris av en dokumentär med det finska hårdrockbandet Lordi.

Annons
Pelle Blohm.

Lordi som med sina monsterdräkter vann tävlingen 2006 och under en period blev hela Finlands hjältar. Enligt programmet verkade den där vinsten vara som att pissa ned sig själv. Varmt och lite trivsamt till en början men kallt och illaluktande strax där bakom. Det dröjde inte så länge innan bandet och Mr Lordi själv blev driftkuckun istället.

Dokumentären är vemodig och stundtals på gränsen till tragisk. Som när bandet efter sin glans dagar hamnat i ett Lappländskt isblock och tvingas spela på ett företagsevent inför packade ryssar. Men det är ändå inte det jag tänker på mest när jag ser filmen. Utan två helt andra saker.

Den första är identifikationen och jämförelsen med fotbollen för att ta ett område jag själv levt i. Hur fort man glöms bort om inte nya succéer radas upp. Hur farligt det är att hänga upp sitt liv på artisten som bara bedöms på prestationer och glömma bort människan. Mr Lordi är mr Lordi hela tiden och visar inte sitt riktiga ansikte under hela filmen. Bara lite skägg och en pipa som ryker då och då. Plötsligt står han vid en stor vattendamm och stirrar ut över nejden när han säger orden. ”Om jag inte var mr Lordi vore jag död.”

Sedan tänker jag på hur han måste ha känt när han satt med nederlagets försäljningssiffror stirrandes på honom inne på ett skivbolagskontor då mannen bakom skrivbordet skruvade lite på sig, tryckte upp glasögonen mot näsroten och sa: Du borde vara med i Körslaget. Så han var med i sin monsterdräkt. Sedan var han med i några fler underhållningsprogram och jag satt där och tänkte att det är så där samtiden ser ut för artister som måste synas och höras när ingenting annat fungerar. Egentligen vill dom sjunga, dansa eller skådespela. Men istället måste dom baka, gråta och försöka vinna en rauk hos Babben i TV.

Det är kanske bra att synas men i dokumentären sa en ny man bakom skrivbordet när den gamla blivit sparkad att det där med Eurovisionsfestivalen och Körslaget var väl inte så bra. Åk till Nashville och lira in den bästa skivan du gjort: Sa han istället.

Lordi var tillbaka. Åkte på europaturné och lyckades betala av alla sina skulder.

Lycka. The end!

Listan

1, Låt:

Emmylou Harris och Rodney Crowell sjunger tillsammans på The Traveling Kind. En skön lugn stämningsfull låt som bara Emmylou och Rodney kan framföra.

2, Ur.se:

En plattform full med spännande och utbildande program. Själv har jag precis gått igenom fem kortdokumentärer om kultförklarade fotografer som berättar om sina liv och de bilder de tagit.

3, Fikaställe:

Espresso House. Uselt tidigare. Omysigt och noll service. Nu ombyggt, inbjudande, snabb service och bra kaffe.

Mer läsning

Annons