Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Språket ger färg och stöd åt personligheten

När jag för första gången landade i Dalian, Kina 1996 då befann jag mig i en miljö där ingen förstod vad jag sa. Inte heller jag förstod vad kineserna sa. Alla skyltar var skrivna med kinesiska tecken.

Annons

Tidningar, radio och teve var på kinesiska. Jag var helt utlämnad, maktlös och fullständigt vilsen. Identitetlös i min västerländska kostym. Till sist slutade det med att jag hamnade i ett satellitsamhälle utanför den kinesiska samvaron tillsammans med svenskar, amerikaner, australiensare och norrmän. Vilket betydde trygghet och identitet i det kulturella men språket var engelska och konturlöst.

Häromdagen var jag på besök i Vivallaskolan där 98 procent av eleverna har sitt modersmål utanför svenskan. Jag antar att diskussioner om språket upptar en stor del av deras vardag. Språket kan vara så mycket, det kan vara teknikaliteter som grammatik eller rent av lagparagrafer. Som till exempel att svenskan är lagstadgad som förstaspråk i Sverige. Men språket är så mycket mer. Språket är identitet och tillhörighet, en känsla och hela dagens tankar som far runt inne i huvudet. Svenska är mitt modersmål och i det känner jag av varenda nyans och temperamentsglidning. När jag skriver, talar och tänker har jag möjlighet att använda mig av alla de sinnen jag har för att få fram vad jag vill och det kommer lika naturligt som en ryggmärgsreflex. Ibland använder jag min högst begränsade och stapplande engelska. I tal kan jag få fram en del nyanser via ett förstärkande kroppsspråk men i skrift blir det engelska språket platt som en död hälleflundra. Det skulle nog ta många år av utlandsvistelse för att närma mig den självklarhet som jag använder när jag talar, tänker och skriver svenska.

För att klara av att leva fullt ut i ett samhälle så behöver man kunna det samhällets språk och koder. Men att tvinga folk att använda enbart ett språk har väl aldrig varit någon särskilt bra idé? Det finns dom som tycker att man enbart ska använda engelskan som ett globalt språk och ta bort småspråk som svenskan. Eller om det blir kinesiska i framtiden? Frågan är om det inte bara är byråkrater som tycker så, som enbart ser språket som kommunikation. Frågar man de 98 procenten på Vivallaskolan får man kanske ett annat svar? Att modersmålet är så mycket mer? En del av sin personlighet?

Listan: Språkmisslyckanden

1: Tyska.Tre och ett halvt års studier och allt jag kan säga ryms på ena sidan av en gul liten post-it lapp. Schade!

2: Spanska. Tre terminer på Komvux i Norrköping och allt jag kommer ihåg är den där stelbente spanjoren Señor Aldana och meningen: ”I förorten är det mycket trafik” Mycket användbart.

3: Kinesiska. Ni ska veta att jag försökte. Jag kan säga öl, ris med ägg, hungrig, mätt, hej, skjut, kom igen och jag mår bra. Inte långt kvar till framtidens språk med andra ord.

Mer läsning

Annons