Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Trött och magkatarr, men lycklig 

Klockan är en bra bit efter midnatt. Jag sitter i ett stort hotellrum med ett gigantiskt fönster ut mot havet i den välgödda lilla kuststaden Malahide på östra Irland. 

Annons

Jag har inte sovit många timmar de senaste dygnen, en magkatarr gör varje tugga mat till en taggtråd som river ner ett satans illamående i magen. Jag är trött på gränsen till utmattad men inte f-n är det synd om mig. Tänker på alla de reportrar och journalister jag mött under alla år när jag varit ute och jobbat på fotbollsmatcher runt om i världen.

När jag som expertkommentator stövlar ut från arenan på väg mot en middag och någon öl då står dessa pressade deadlinekrigare och gör intervjuer som sedan snabbt ska skrivas ut och hem till någon redaktion. Alltid varit imponerad av dom. Själv har jag oftast flera dagar till reflektion innan bokstäverna sätts på plats.

Någon gång har det brunnit som då jag under U21-EM i Tyskland i mitten av 2000-talet skrev en krönika i baksätet av en hyrbil medan vi drog runt i Ruhrområdet för att leta hotell med blodsockernivån på en gräns där bilens alla passagerare var redo för världskrig. Sexigare än så blir det nog inte. Men nu är jag trött. Galet trött.

Dagen har tillbringats Laytown. En sömnig lite kustby som en gång om året lever upp. När tidvattnet är som allra längst ut i irländska sjön då förvandlas en del av den gigantiska sandstranden till galoppbana. Klassiska Laytown Races har anor bak till 1800-talet och är unik med sitt strandlopp.

Uppe på gräskullarna och sandbanken umgicks uppklädda kvinnor i färgglada klänningar och fantasifullt designade hattar med äldre män i gubbkeps, ett par tänder i munnen och rövhängande byxor. Bookmakers i långa rader stod och skrek ut sina odds från små pulpetrar medan folket viftade med sedlar, drack öl, käkade hamburgare, studerade hästarna och lekte med barnen nere vid sandstranden.

En familjefest som reser sig upp under en dag som myten om en färglad vacker trollslända för att innan tidvattnet återerövrat stranden vara borta som om ingenting har hänt. Kvar står Laytown medan vinden viner in från havet och med hösten och regnen i horisonten. Själv ska jag gå och lägga mig nu. Inte många timmar kvar innan bussen till County Clare på irländska västkusten avgår. Där ska jag sitta. Hur jäkla trött jag än är.

Tre upplevelser!

1. Förmånen att få sitta vid ett matbord och prata politik och kultur tillsammans med en dansk, en nyzeeländare och en spanjor på Irland är gigantisk. Livgivande.

2. Att på flyget hamna mitt i ett asknökat rörmokargäng på konferensresa är inte en lika livgivande upplevelse. Dom var inte otrevliga. Bara gapiga. Och pratade mycket om stambyten.

3. Turistguidernas stereotypa påståenden om den alltid vänlige irländaren stämde verkligen på galopptävlingarna i Laytown. Alla var verkligen vänliga.

Mer läsning

Annons