Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Vi skriver det vi vetmen frossar inte i detaljer"

Mordet på Eva Magnusson upprör oss. De senaste veckorna har det samtalats om det på bussarna, i lunchrummen och på arbetsplatserna. Överallt.

Annons

Mordet förfärar och fascinerar på en och samma gång. Ondska gör ofta det.

Det bestialiska i att stycka en människa går bortom det begripliga. ”Kanske kan man döda någon i hastigt vredesmod. Men att stycka någon …”

Det är en kommentar som jag hört ofta den senaste tiden.

Som reporter har jag fått svara på en oändlig mängd frågor om vad som har hänt. Tror jag att 51-åringen är skyldig? Vad vet jag mer som vi inte skriver i tidningen?

Om 51-åringen är skyldig eller inte ska jag låta vara osagt. Däremot kan jag direkt säga att vi skriver det vi vet, men undviker att frossa i detaljer. En anledning är att det är osmakligt och inte tillför särskilt mycket. Ett annat skäl är att man tar hänsyn till de anhöriga.

Det är en svår avvägning, för samtidigt måste vi berätta om vad som händer i utredningen. Det är ju vår huvudsakliga uppgift, att publicera nyheter.

Men det handlar inte bara om vad vi publicerar utan också om vårt arbetssätt. Är det till exempel okej att kontakta de anhöriga och i vilket läge ska vi göra det? Sådana här frågor diskuterar vi mycket, jag och min kollega Monica Berndtsson.

Det har nu gått över tre veckor sedan Eva Magnusson försvann. Hennes 51-åriga universitetskollega har suttit frihetsberövad sedan nyårsdagen.

Han har hela tiden nekat och hans advokat tycker att åklagarens bevisning är alldeles för tunn.

Men NA har under de här veckorna, via olika källor, fått fram flera uppgifter som talar mot 51-åringen.

* Han hade ett förhållande med Eva Magnusson.

* Han hämtade Eva vid hennes jobb den 29 december, dagen då hon försvann.

* Tidpunkten då han uppgett att han hämtade henne stämmer inte.

* Hans mobiltelefon fanns den 29 december i området där Evas kropp hittades.

Polisen har lagt locket på och uppgifterna är inte officiellt bekräftade. Men stämmer det här är läget naturligtvis besvärligt för 51-åringen. En mördare är ofta den äkta maken, fästmannen eller någon annan närstående. Och är man en av dem som sist såg den mördade i livet blir man per automatik intressant för polisen.

Därmed inte sagt att 51-åringen är skyldig. Den högutbildade mannen följer inte direkt mallen för en styckmördare, och han beskrivs av sina vänner och kolleger som blid, intelligent och trevlig. Det finns ingen som har något ont att säga om honom.

Mycket tyder också på att polisen inte är helt nöjd med bevisläget. Beslutet att kalla in Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp väcker till exempel en rad frågor – vad än polisen säger.

Kriminologen Jerzy Sarnecki är väldigt frågande till det. Den hjälpen brukar man inte begära in när någon sitter häktad sedan två veckor tillbaka. Sarnecki och hans kolleger tror att det finns luckor i polisens utredning.

Var det här kommer att sluta vet ingen. Men en sak är säker – mardrömmen är ett olöst styckmord där 51-åringen åtalas men frias i brist på bevis.

En mardröm av flera skäl: De anhöriga får leva med ovissheten. 51-åringen blir en fri man – men ändå inte. I omgivningens ögon lär han vara skyldig tills motsatsen bevisas.

Vi hoppas alla att polisen löser mordet. Att den skyldige får sitt straff.

Mer läsning

Annons