Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vilken skillnad gör digitala suckar?

Det här citatet triggade igång mig när jag läste det på facebook i veckan. ”För fyra veckor sedan var alla arga på Åkesson.

Annons

För två veckor sedan frustade vi över Putin. Och medan vi känner vidare enligt nyhetslogikens prioriteringar tar Ryssland över Krim och Åkesson fortsätter sin framfart. Vilken skillnad gör alla digitala suckar? Vad krävs för att vi ska agera IRL?” Detsamma skulle kunna sägas om nazisternas våldoffensiv, vänsterns trivialiserande över vänstervåldet eller köttindustrins sjuka framfart för att vi visst måste äta skitbilligt kött varenda dag i veckan. Ett samhälle i en djup svacka där vi trycker gilla på de artiklar som passar oss och den positionering i samhället som vi har. Facebookaktivism innan kvällsmaten för inbördes beundran. Sen kan vi sova gott?

Men vad krävs för att agera in real life? Det där citatet satte mig själv i skamrån. Jag har åsikter om det mesta. Jag delar artiklar och trycker gilla. Men hur visar jag mer handfast att jag inte tolererar den samhällsutveckling vi har just nu? Att gå ut på gatorna och demonstrera har aldrig känts bekvämt för mig. Mina föräldrar var egna företagare när jag växte upp och röstade borgerligt. Röda fanor som marscherar har alltid gett mig kryp i kroppen. Stora kollektiv som sluter sig samman och sjunger sig till den rätta läran. När jag bodde i Göteborg gjorde jag ett försök. Attacrörelsen var stekhet då vid millenieskiftet och jag lockades av det partipolitiskt och religiöst obundna samt deras strävan att ta tillbaka demokratin och makten från de globala storföretagen.

Samtidigt var jag aktiv i Amnesty som också är en politiskt och religiöst obunden organisation. En kamp för det fria ordet och mänskliga rättigheter. Det var en intressant period som kunde ha förändrat mig men så kom Göteborgskravallerna, en sönderslagen stad och kraschade illusioner. Jag vet faktiskt inte vad som skulle få mig ur soffan och ge mig ut på gatorna för att stå upp för det fria samhället. Det skaver för jag borde. Jag vet det. Fast jag gör det inte. Känner mig inte hemma. Istället skriver jag denna krönika för att visa er alla var jag står. Min mening är att nazister, fascister, rasister, extremister, SD-ister och köttfabriksindustrialister bör bekämpas stehårt. Jag tar fullständig avstånd från er!

Böcker jag läste runt millenieskiftet:

1, De mänskliga rättigheternas historia: Från den amerikanska oavhängighetsförklaringen till våra dagar. Av Willy Strzelewicz.

En bok jag bar med mig hela tiden under några år. Sen lånade jag ut den och nu hittar jag den inte.

2, Mannen utan öde-Imre Kertész

”En märkligt annorlunda berättelse om en ung mans väg till Auschwitz, Buchenwald och Seitz-och om hans mirakulösa retur därifrån.”

3, Sverige och Förintelsen:

Vad visste svenskarna åren 1933-1945?

Mer läsning

Annons