Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina fick vänta i över tre år på dom

Lina misshandlades av sin ex-sambo. Nu har hon gått igenom en över tre år lång rättsprocess. Resultatet: Mannen får lägre straff på grund av den långa tid som gått. – Det har känts som ett öppet sår i flera år, säger hon.

Annons
Lång väntan. Från det att Lina anmälde sin exsambo för misshandel till dess att domen föll gick det tre år och tre månader. ”Det är under alla omständigheter en för lång tid”, slår chefsåklagare Gunnar Brodin fast.

Vad tycker du om rättens hantering av våld i nära relationer? Säg din mening eller berätta din historia?

Det började redan 2008, kort efter att Lina hade flyttat ihop med sin dåvarande pojkvän.

En dag såg hon märken på kroppen som hon inte hade tänkt på tidigare. Hon insåg först inte att det var spår från våldet.

– Jag kommer ihåg att han tog tag i mig och några dagar senare kollade jag mig i spegeln i badrummet och såg att någonting var udda, helt svart på kroppen. Jag trodde det var sot från vår öppna spis. Jag tog papper och skrubbade, men det gick inte bort. Det var blåmärken och jag förstod inte riktigt.

För första gången var hon tvungen att täcka kroppen på grund av blåmärken eftersom de skulle ha gäster.

Våldet eskalerade. I oktober 2010 misshandlades hon på nytt och åkte till akuten för att få skadorna dokumenterade.

Men det är egentligen inte våldet som Lina vill berätta om. I början av 2012 bestämde hon sig för att polisanmäla mannen för alla upprepade fall av misshandel. Lite mer än ett år efter att hon hade lämnat honom.

– Efter mycket övervägande valde jag att anmäla. Jag tycker inte att det var rätt att han bara skulle kunna gå vidare ostraffad. Han hade gjort det förr, det förstod jag ju. Skulle jag bara lämna över honom till någon annan? Det kändes inte rätt. Därför anmälde jag, utan att veta vad det skulle innebära.

Den process som hon nu har gått igenom har visat sig nästan lika smärtsam.

– Det visade sig vara världens rättsprocess. Som jag många gånger har ångrat under tiden.

Efter anmälan i februari 2012 dröjde det till januari 2014 innan åtal väcktes. Bara förundersökningen tog 1,5 år att färdigställa.

– När jag frågade polisen fick jag svaret att det var åklagaren som inte hade tagit sig tid att sätta sig ner med polisen.

Först i september förra året dömdes mannen i tingsrätten efter att rättegången skjutits upp flera månader. Och den 26 mars i år fastställde Göta hovrätt Örebro tingsrätts dom: villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar. Straffet motsvarade fyra månaders fängelse.

Från anmälan till domen i hovrätten gick det totalt tre år och tre månader.

Enligt rätten hade mannen gjort sig skyldig till brott som skulle ge fängelse. Men på grund av den långa rättsprocessen fick han ett lägre straff. I domen skriver både tingsrätten och hovrätten att man har tagit hänsyn till den långa tid som gått från att mannen delgavs misstanke om brott fram till rättegången.

Men Lina är framför allt kritisk till bristen på information under utredningens gång.

– När man anmäler ett så allvarligt brott behöver man allt stöd man kan få. Jag var tvungen att själv ta reda på information och fick inget bra svar. Alla pekade på varandra, polisen på åklagaren och åklagaren på polisen.

– Efter nästan 1,5 års utredning är det en otrolig påfrestning att inte veta vad som kommer att hända. Man kan inte lägga något bakom sig om man inte vet om man ska vittna eller inte. Då står man där med ett stort öppet sår som inte får läka.

På grund av att försvaret inte hade fått slasken (material från polisen som inte tagits med i förundersökningen) sköts rättegången upp – från 1 april till 27 augusti.

– Domaren frågade åklagaren som inte hade någon aning om varför den inte var skickad till försvaret. Hon hade inte haft något med det att göra sade hon.

Lina kände sig uppgiven.

– Jag kände vid det här laget att jag ångrade att jag hade anmält, jag kände mig överkörd. Jag hade vid detta läge använt nästan två år av mitt liv och räknade med att allt skulle skötas rätt från andra håll.

När det var dags för den andra rättegången kom åklagaren och presenterade sig två minuter före förhandlingen. Lina höll sig nära sitt målsägandebiträde.

– Jag mådde illa och var inte säker på att jag skulle klara det och sitta där med honom. Jag hade inte förstått hur liten lokalen var och hur nära varandra vi faktiskt skulle vara.

Lina undvek ögonkontakt med exsambon under hela rättegången.

– Att det sen var en ny åklagare gjorde att jag kände mig mer osäker, men sen var hon väldigt duktig, vilket förstås kändes bra.

Efter hovrättsförhandlingen hade totalt fyra olika åklagare deltagit i målet. Hon efterlyser tydligare information om hur en rättsprocess går till.

– Jag är väldigt kritisk till hur den här processen ser ut. Man är redan på knä när man kommer till den här punkten. Det är inte någonstans man vill vara. Det saknas information och känns som att man blir utkastad i en cirkus.

Hon tänker på andra kvinnor som måste gå igenom liknande situationer.

– Jag hade tur som har familj och vänner som stöttade mig genom åren. Men andra kanske inte har den turen. Jag undrar hur de ska klara en sån här process.

Med facit i hand är Lina ändå glad över att hon anmälde.

– Det har varit en lång resa, men med domen i handen har det ändå varit värt det. Det har gett mig det avslut jag behöver.

Fotnot: Lina heter i verkligheten något annat.

Läs också:

Chefsåklagaren: ”En extremt lång tid”

Mer läsning

Annons