Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mamma Kerstin: Vi trodde att han hade börjat repa sig

Rasmus kunde inte sova. 24 år ung tog han sitt liv – med
sömntabletter vårdcentralen skrivit ut i nästan ett år.
– Hur kunde tabletterna skrivas ut så länge när de är
beroendeframkallande och ska ätas högst en månad?
säger hans mamma Kerstin.

Nu lex Maria-anmäls fallet. Det är rutin när en patient
tar sitt liv under pågående behandling.

Annons
Ständigt samtal.

Det är lördag, den 12 november i fjol. Kerstin står på bårhuset och försöker begripa. Rasmus är fortfarande varm när hon rör vid honom. Som om han snart ska vakna, där han ligger under den gula filten.

Några veckor senare, strax före jul, ska Rasmus lägenhet i Rosta tömmas och Kerstin sopar upp damm och grus i vardagsrummet.

– Det här skulle Rasmus inte gilla. Han var en riktig pedant, som alltid ville ha rent och snyggt omkring sig. Jag vet ingen annan som skulle bli glad för att få en sån där noppborttagare till kläderna i julklapp.

Hon sjunker ner på en fotpall. Konstaterar att det är svårt att hålla en tanketråd i taget med huvudet fullt av sirap. Att sorgen kan vara så fysisk, hon hade ingen aning. Kroppen värker, huden tål knappt beröring. Hon glömmer att tvätta håret, bara tanken på att äta får henne att vilja kräkas.

Hennes blick sveper över lägenheten. Planschen med dödskallar hon köpte åt honom på marknaden i Nora. Den vita soffgruppen. En hantel, två cd-ställ och en golvfläkt. Den stora plastväxten i hörnet som Rasmus fick låna när hans riktiga krukväxt dog. Monopolspelet som nu ligger överst i en flyttkartong som pappa Peter ska bära ut.

– Rasmus och jag hade inte så mycket kontakt efter att Kerstin och jag skilde oss. Så tack och lov för att vi hade några bra samtal i somras. Det är i alla fall något att hålla sig i nu, säger Peter.

Kerstin plockar bland sakerna. Hejdar sig då och då, övertygad. När som helst kommer Rasmus att kliva in genom dörren och säga ”hej mamma!”. Hon kan vara var som helst när hon känner vinden fläkta mot kinden, med lukten av honom, hennes pojke. Som om han fortfarande vore här. På riktigt.

Rasmus kunde inte sova. Under nästan ett år fick han starka sömntabletter utskrivna av vårdcentralen. Kerstin begriper inte hur tabletterna kunde skrivas ut under så lång tid, när det står att de är beroendeframkallande och ska ätas i högst fyra veckor.

– Det står också att man i värsta fall kan få självmordstankar. I mars försökte han ta sitt liv första gången, med samma sömntabletter som han sedan tog död på sig själv med.

Samma vår fick Rasmus en remiss till psykiatrin för en adhd-utredning som han själv begärde.

– I journalerna står det att han inte ville äta adhd-medicinen som psykiatrin bedömde som lämplig eftersom den inte gick ihop med sömntabletterna. Som primärvården sedan fortsatte skriva ut.

Kerstin rör hela tiden vid silverhjärtat hon bär i en kedja om halsen, det Rasmus köpte för sin första lön. Hon har så många frågor. Ska inte vården utreda vad sömnproblemen beror på, i stället för att skriva ut starka tabletter månad efter månad? Fanns inga andra alternativ? Borde inte primärvården hänvisa vidare om problemen består? Hur följer man upp patienter som Rasmus och hur samarbetar primärvården och psykiatrin? Vem har ansvar för vad?

Nu är Rasmus död lex Maria-anmäld. Det är rutin när patienter tar sitt liv under pågående behandling.

– Det är bra, då får jag förhoppningsvis svar på mina frågor. Jag vill inte jaga syndabockar, jag vill att vården ska lära sig något av det som hänt. Jag är säker på att det finns saker man kan göra bättre. Om det bara hjälper en enda familj att jag berättar och ställer mina frågor öppet så vill jag göra det.

”Vad ska Rasmus ha för kläder i kistan?” När Kerstin fick frågan kändes den absurd – hur skulle hon kunna välja? Till slut fick det bli myskläder han gillade: T-shirt, huvtröja och svarta adidasbyxor.

– Jag fick klä på honom också om jag ville. Men det kunde jag inte förmå mig till.

Jag har förlorat en ängel. Låten med Shirley Clamp spelades på Rasmus begravning. Över hundra personer kom. Nu tittar Kerstin ut på balkongen där Rasmus askkopp fortfarande står kvar. Hon tänker lägga den i en platspåse, med fimpar och allt. Hon vet inte hur allt ska få plats, bara att hon inte kan förmå sig till att slänga en enda av hans saker. Inte än. De är så mycket mer än döda ting. Rasmus har ju rört vid dem, alltså bär de spår av liv. Och hon ska ladda ner varenda sms han har skickat. Varenda ord vill hon ha kvar.

Vad döljer sig i en människas allra innersta? Där ingen annan kommer åt? Kerstin vet en del om det Rasmus kände, men inte allt, och respekterar att han satte sin gräns där han ville ha den. De sms:ade eller pratade i telefon flera gånger om dagen. Hon visste att han inte mådde bra i perioder.

– Det var när en nära vän tog livet av sig som han försökte ta sitt liv, han tappade fotfästet helt. Efter det visste jag att han hade svårt att sova, men inte att han åt sömntabletter regelbundet.

Rasmus ville inte att mamma skulle ha en extranyckel till lägenheten. Inte för att han trodde att hon skulle gå in när som helst, men ändå.

– Att köra väghyvel var det bästa han visste och för ett år sedan fick han äntligen fast jobb. När det blev fredag kunde han säga: ”Fan, är det redan helg? Jag vill jobba!” . Han var lycklig där, ju större maskiner desto bättre. I sommar hade han tänkt gå en bartenderutbildning på Cypern.

Ständig oro, ständig stress. Så såg familjens vardag ut efter att Rasmus försökte ta sitt liv första gången.

– Vi gjorde allt för att finnas där för honom och trodde nog allihop att han hade börjat repa sig.

Fredag kväll den 11 november. Kerstin och Rasmus pratar en stund som vanligt, om allt och ingenting. Dagen därpå ringer hon Rasmus två gånger, utan att få svar. När hon samma dag får beskedet att han är död är hon inte ens orolig först. Det är ett misstag, de pratade ju i går!

– Jag såg honom död fyra gånger innan han begravdes. Det blev ett sätt att förstå.

Några veckor senare, efter jul och nyår, börjar Kerstin jobba igen. Äntligen vardag. Äntligen en anledning, en möjlighet att åtminstone korta stunder tänka på något annat efter dagar och nätter hon bara försökt ta sig igenom.

– Du skulle se garaget, man kan knappt ta sig fram bland alla hans saker. De får vara där tills vidare.

Två tända ljus lyser upp fotot på köksbordet. Kerstin möter Rasmus blick, bläddrar i hans journaler. Tänker att han helt enkelt bestämde sig. Att ingen och ingenting förmådde tränga in och få honom att ändra sig.

– Jag har varit på krematoriet och klappat på honom nu och pratat lite. Urnan är så fin, en kompis lackade den i silver, Rasmus älsklingsfärg. På Alla hjärtans dag blir det gravsättning. Det känns rätt på något sätt.

Hon lägger handen på sin mobil, där finns Rasmus sista sms: ”Glöm aldrig någonsin att jag älskade min mamma mest”.

Mer läsning

Annons