Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man har aldrigslutat döda romer"

- Reste runt?
Rosa Taikons röst viberar plötsligt av ilska över den felställda frågan.
- Vi reste inte runt. Vi jagades bort och fick bara stanna tre veckor på varje plats.
Och problemen fortsätter. I Frankrike utvisas romerna som inte är välkomna någonstans. I dag börjar vår artikelserie om romer med en intervju med silversmeden och debattören Rosa Taikon.

Annons
Silversmed och debattör. Rosa Taikon föddes som hon själv beskriver det i ett lägergetto här i Sverige. Sedan stred hon och hennes syster Katarina Taikon för att romerna skulle få rätt till en fast bostad och utbildning. Sedan dess har det hänt mycket men fortfarande, menar Rosa Taikon, finns diskrimineringen mot romerna kvar.

Samma dag som jag ringer Rosa Taikon har fyra andra journalister ringt. Samtidigt har hon haft besök av en busslast turister som vill titta på hennes silversmedja där hon bor i Ytterhogdal. Interv-jun får skjutas upp flera gånger och till slut är det kväll när hon äntligen har tid att svara på mina frågor. För hon är eftersökt.

När utrensningarna pågår i Europa och romer tvingas bort från Frankrike har Rosa Taikon ägnat flera månader åt att debattera romernas situation.

– Och det här händer inte bara i Frankrike och Italien. Det händer överallt. Även i Sverige jagas romerna bort. Trots att det är lagligt att stanna här i tre månader så utvisas de. Men man kan inte påvisa att de gjort något brott. Det är bara rasism.

Rosa Taikon är upprörd på rösten.

– I Polen tog de fast en zigenerska och ristade med en kniv ett hakkors på hennes rygg, I Bratislava mördades en hel romsk familj.

Men känns det inte tröstlöst att jobba med de här frågorna? Blir det någonsin bättre?

– Du vet, jag är själv född i ett lägergetto här i Sverige. Vi var nekade skolgång och när jag var nio år fick jag lära mig ett yrke. Min bror och jag var musiker, jag var trummis i vårt musikkapell och pappa spelade fiol. Vi betalade nöjesskatt till kommunen, hur många nioåringar gör det? Så har det varit ...

Hon tystnar en stund och fortsätter:

– Men du frågar om det händer något. Jag och min syster Katarina kämpade och kämpade för att tömma lägergettona och att alla zigenare skulle ha rätt till utbildning. Vi uppvaktade regeringskansliet och debatten tog fart när Katarina skrev sin bok Zigenerskan. Nu bor alla i hus och får gå i skolan men de svenska romerna fick vänta på det här i 467 år. Och diskrimineringen finns kvar. Ibland kan allt känns så jobbigt. Det är som att slå huvudet i en mur, men man får inte ge upp.

Saknade du att inte få gå i skolan när du var liten?

– Jag var ju äldsta systern och hade flera småsyskon. Jag stod jämt och tvättade, utomhus, i bland i en fors. Jag hade inte tid att tänka på det. Sen på kvällen var det dags att byta om och uppträda, vi kom hem tre på natten.

Men under några månader fick jag och min äldste bror Paul gå i skolan. Pappa var duktig på att förtenna och vi hade fått lov att stanna lite längre på en plats. Det var på Frösön.

Hur var det?

– Vi fick heta jävla zigenareungar och höll på att bli ihjälslagna. Några större pojkar kastade sten på oss och vi fick ta skydd i ett dike. Då var jag kanske åtta år. Sen dröjde det 27 långa år innan jag gick i skolan igen.

Rosa och Katarina Taikon läste då på en folkhögskola i Stockholm. Det var där deras kamp började.

– I biblioteket slog vi upp och läste om FN:s mänskliga rättigheter och allas rätt till utbildning. Vi insåg att det här stämmer ju inte. Vi måste också få gå i skolan och ha en bostad.

Även om de svenska romernas situation är betydligt bättre än vad den har varit finns rasismen och diskrimineringen fortfarande där, och Rosa är rädd för vad som håller på att hända.

– Man har aldrig slutat döda romer, man bränner ner och jagar bort. I Italien talar man till och med om att sätta en siffra på deras kläder, så man vet att de är romer, som judarnas Davidstjärna. Vi är tillbaka i 30-40-talet. Och här har Sverigedemokraterna mandat i nästan varje kommun. Visst finns det anledning till att vara orolig.

Vad ska man göra?

Rosa Taikon skrattar högt och hjärtligt.

– Jag är väl inget orakel.

Men så blir hon allvarlig igen.

– Det skrivna ordet har makt, så det är bra att ni journalister skriver men ytterst är det en politisk fråga. För att få en förändring måste vi få en skriven lag kring det här ända upp i EU.

Rosas sex år yngre syster Katarina Taikon föddes i Örebro. Det var 1932 och hennes mamma fick inte komma in på sjukhuset. I stället fick hon vända tillbaka och föda i bussen de bodde i då. Som en tanke, eller kanske en ironisk slump, ska nu Katarina Taikon tillsammans med 20 andra personer hedras med att få var sin buss uppkallad efter sig. Namnen kommer upp på stadsbussarna senare i höst.

Plötsligt känns det svårt efter Rosas berättelse att ta upp det där med bussnamnet. Som om en plakett i en buss skulle kompensera allt det som de utsatts för. Men Rosa Taikon låter bara glad när jag berättar det.

– Vad roligt, det var väl glädjande, säger hon.

Systrarna Rosa och Katarina levde nära varandra. Eftersom Rosa inte har några egna barn har hon ägnat sig åt Katarinas barn och barnbarn

Hur kom det sig att du inte fick någon egen familj?

– Jag fick äggstocksinflammation som 15-åring och gick till en läkare.

Rosa berättar lugnt och sakligt.

– Jag hade ju mina romska kläder på den tiden och läkaren tittade på mig och beklagade att det måste ju vara kallt i vagnen. Det var vinter och 40 grader ute. Men så sa han att han hade läst att vi zigenare var vana vid kyla och att vi lade ut våra spädbarn i snön för att härda dem. Jag blev så arg och tänkte att jag hade hamnat på ett dårhus. Hur kunde läkaren, en akademisk utbildad person, tro att vi skulle göra något sådant?

– Så skickade han ut mig igen. Det fanns ju inget penicillin på den tiden men han kunde ju i alla fall lagt in mig på sjukhuset ett tag där det var varmt.

Det är tyst en lång stund i luren. Så säger hon:

– Det var det som gjorde att jag aldrig kunde få barn.

Författaren Katarina Taikon. Hon är känd för sina barnböcker om Katitzi. Nu får hon sitt namn på en buss i Örebro.Arkivbild: Bertil Ericson, Scanpix
Bild från 1995. Ett läger för romer vid Wenner-Gren Center i Stockholm. Arkivbild: Tomas Oneborg, Scanpix

Fakta Rosa Taikon

Ålder: 84 år.

Bor: I Ytterhogdal i Härjedalen.

Gör: Är silversmed och debattör.

Bakgrund: Syster till författaren Katarina Taikon (1932–1995) som föddes i Örebro. Stred tillsammans med henne för romernas rättigheter. Har sedan fortsatt debatten, har medverkat i tv, radio och tidningar. Arbetade tidigare med film och teater. Är sedan många år tillbaka etablerad silversmed och har bland annat fått regeringens medalj i guld för sitt arbete.

Mer läsning

Annons