Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det värsta har hänt

Att skriva om nyheter som gör människor upprörda och ledsna tillhör journalistens vardag. Ibland är det ovanligt svårt. Ingen har väl kunnat undgå de nyheter som NA rapporterat om under vintern. Händelser som nästan uteslutande handlat om offer och gärningsmän, sällan om de anhöriga och deras känslor.
NA har träffat Siv Andersson, mamma till 18-åriga Sara som mördades 1998.Vi träffas för att prata om något av det svåraste en människa kan uppleva: Att mista ett barn genom ofattbar grymhet och brutalitet.

Annons

När NA tog kontakt med Siv så var det inte självklart att det skulle bli en intervju. Hon har hittills valt att inte framträda i media eftersom hon ser det som en ytterligare påfrestning. Men efter mordet på Norakvinnan Eva Magnusson bestämmer hon sig ändå för att medverka.

–Jag känner stor medkänsla med de anhöriga och jag tror att jag kan föreställa mig vad de tvingas gå igenom. Kanske kan det jag har att säga inge lite hopp hos dem. Kanske kan även omvärlden få mer förståelse för de behov som kan finnas.

–Världen förändras när man drabbas av något så svårt som ett mord i familjen, i mitt fall på mitt barn. Livet förvandlas till en mardröm som man inte kan vakna upp ifrån.

–När jag först fick veta att Sara hade blivit mördad var det som om himlen ramlade ner över mig och som om marken rämnade. Det kändes som om min kropp exploderade i tusen bitar, och sedan dess har tillvaron gått ut på att samla ihop skärvorna och försöka bli hel igen.

Viktig kontakt

De första åren efter mordet hade Siv behov av att träffa andra med liknande erfarenheter. Efter att ha hört en radiointervju med Marie-Louise Hron, vars son John mördades av nynazister 1995, tog Siv kontakt med henne eftersom hon kände att de hade så mycket gemensamt. Första gången de träffades pratade de oavbrutet i nio timmar och deras sätt att hantera det som hänt har stora likheter, liksom att de båda drabbats av någon form av fysiska men. Som en bortdomnad fot eller arm. Just det är ganska vanligt bland framför allt mödrar och Siv tror att det kan bero på att mor och barn ju en gång har hängt samman rent fysiskt. Då är det inte konstigt att även kroppen påverkas.

–Jag tror också att de flesta som drabbas av ett trauma känner av det i kroppen, därför borde man alltid erbjudas fysioterapi. I mitt fall tog det några år innan jag fick veta att den möjligheten fanns inom landstinget.

Hur har du upplevt samhällets stöd?

–Det finns stora brister, vilket jag tror till stor del har att göra med okunskap och rädsla.

–Från början fick jag inget stöd alls, förutom från polisen som visade stor medkänsla och respekt. Jag har förstått av andra drabbade att det är ganska ovanligt. Det fanns ett stort engagemang och de höll hela tiden både mig och Saras pappa underrättade om vad som hände i mordutredningen.

–Däremot fick jag inledningsvis ingen hjälp från landstinget trots att jag själv bad om det. Efter några veckors svår väntan ringde jag till Församlingarnas rådgivningsbyrå som genast gav mig tid hos en psykoterapeut. Långt senare fick jag veta att terapeuten på landstinget som jag talat med hade glömt bort att höra av sig. Sådant får bara inte hända.

–I sådana här situationer borde det finnas bra terapeutisk hjälp att tillgå, utan att man själv måste ta kontakt, och det borde finnas kristeam även kring enskilda offer. Det är också viktigt att personkemi och terapiform stämmer, och man ska inte ge sig förrän man hamnat rätt!

Medkänsla viktig–Själv har jag senare fått bra stöd genom traumamottagningen och en psykodramagrupp. Olika former av fysioterapi har också varit till hjälp, som massage och Rosenterapi, en form av lätt beröring som varit väldigt verksamt för mig.

–Den privata sfären är ju också väldigt viktig. För min del valde jag att ha några få människor som mitt närmaste stöd men det betydde ändå mycket att andra visade att de brydde sig. Som när någon kom fram och uttryckte sin medkänsla eller skickade ett kort med några rader. Bristen på stöd beror nog oftast på rädsla.

Det är nog som du säger, att folk är osäkra och rädda. Vad ska man egentligen säga?

–För mig kändes det bra att möta någons medkänsla i en blick eller några små ord. Det kunde vara något så enkelt som ”det finns inga ord”. Det viktigaste är att folk visar att de bryr sig på något sätt, även om det blir lite tafatt. Det värsta är när folk vänder sig bort när man möts eller inte hör av sig alls.

–Själv har jag inte varit särskilt utsatt för det, som många andra. Tvärtom var det många som trädde fram ur periferin och visade sitt stöd.

–Saras favoritpoet Gunnar Ekelöf har skrivit: ”Den som inte har sett mänsklighetens ondska har inte sett möjligheten till godhet.” De orden sammanfattar verkligen mina erfarenheter. Samtidigt som det handlar om en ofattbar grymhet har jag även överväldigats av all den godhet som jag mött hos så många människor efter mordet. Dikten citerades också vid den minnesstund som hölls i Nikolaikyrkan ett år efter mordet.

Förening för sörjandeSiv vill också rekommendera föreningen VSFB, Vi som förlorat barn, som vänder sig till dem som förlorat barn, oavsett ålder eller dödsorsak. Även syskon och andra anhöriga kan bli medlemmar.

–När det handlar om sorg talar man ofta om att ”gå vidare”. För mig betyder det inte att ”lämna bakom sig” utan att hitta vägar som gör det möjligt att leva. Att vara närvarande i livet samtidigt som sorgen och saknaden efter Sara finns kvar i mig. Stunder då jag kan vara glad och skratta är en gåva och det hör till sådant som jag bejakar i mitt liv. Det stärker livskraften.

–Ibland blir jag påmind om andras olycka. Som när jag såg ett reportage från Haiti, efter jordbävningen, där en flicka just blivit ihjälskjuten av polisen. En bild visade hur hennes mamma faller samman bland ruinerna när hon får veta vad som hänt, fullständigt förkrossad av sorg. Jag kände så väl igen mig i henne. Men för mig kändes det som om världen rasade samman, för henne hade den verkligen gjort det, och jag tänkte: Hur ska hon överleva detta? Några månader senare var teamet tillbaka och gjorde ett nytt reportage. Mamman fanns kvar. Sådant får mig att tänka att det finns en stark livskraft i oss, som att livet självt vill levas.

Vad tänker du om mördaren?

–Jag har gjort ett medvetet val att inte hata honom. Skulle jag göra det så skulle jag låta honom ta plats inom mig och det skulle bara drabba mig själv.

–Folk har frågat mig om jag inte önskat livet ur honom, att han skulle ha fått dödsstraff. Men det är just det som är skillnaden mellan honom och mig, att jag inte kan tänka mig att döda någon.

–Jag väljer också bort att läsa deckare eller att se våldsfilmer. Det är för nära min verklighet och för mig är det svårt att fatta att mord framställs som underhållning.

Det tog två år innan mordet klarades upp?

–Ja, det var en tid av ständig rädsla och ovisshet. Jag hade svårt att röra mig ensam utomhus och hela tiden undrade jag ”kan det vara han” när jag mötte någon man.

–Att mördaren till slut hittades och blev dömd hade stor betydelse. Rättegångarna var nästan omänskligt svåra att genomlida men sedan kunde jag fokusera mer på mitt sorgearbete och alltmer släppa tankarna på själva mordet.

Vad känner du när människor i din närhet talar om sina problem, kan du lyssna på det?

–Absolut, efter en tid kunde jag det. Jag engageras av det som rör livet även i det lilla. Om någon är ledsen mäter jag inte det mot min egen sorg, däremot har den gett mig bättre förståelse och empati för andras sorg.

Vad tycker du om media?

–Det ökar utsattheten att man när som helst och var som helst kan mötas av löpsedlar, att den privata mardrömmen hängs ut till allmän beskådan bland godiset i matbutiken. Ibland är det dessutom bara spekulationer som framställs som sanningar. Jag skulle önska att media visade mer hänsyn när de formulerar rubriker, att de inte slentrianmässigt använder bildstarka ord som ”styckmord” och att de ibland kan avstå från att redogöra för vissa detaljer eller jaga anhöriga för att få en intervju i ett tidigt skede. Så som det var med framför allt kvällspressen i vårt fall.

Vilket stöd har du nu?

–I dag har jag mer sporadiska terapikontakter, så det viktigaste stödet är mina vänner. Genom mitt skrivande av bland annat dikter som trycks på kort kan det också hända att folk tar kontakt och uttrycker sitt stöd. Och än i dag kan jag möta örebroare jag inte känt tidigare som berättar att de tänkt mycket på det som hände Sara och på oss anhöriga.

–Det handlar om att pussla ihop sig själv. Fortfarande är det ett arbete att bli hel, att få tillbaka tilliten, och jag har tagit många, många små steg på vägen.

–I sommar är det tretton år sedan Sara mördades. Det är en lång tid – men samtidigt ingen tid alls. Jag har valt att inte tänka på hur Saras liv kunde ha sett ut i dag, för det skulle bara öka förlusten. Jag tänker inte heller sånt som ”om bara Sara hade valt en annan väg” eller något annat som inte kan göras ogjort. Det ingår i min överlevnadsstrategi.

För Siv är det viktigt att besöka graven.

–Ibland kommer folk fram till mig och säger ”det är alltid så vackert här”. Det värmer att höra.

– Att göra fint vid graven är ju också min enda möjlighet att fortsätta ge mina händers omsorg till Sara.

Har du förändrats?

– Ja, det har jag. Tidigare var jag väldigt trygg och rörde mig fritt på egen hand nästan var som helst. Att åter kunna känna trygghet har varit en stor del av arbetet med mig själv. Jag har också svårare att klara stress, något som är vanligt efter traumatiska upplevelser. Samtidigt har jag blivit starkare. Hudlös men stark, som jag brukar säga. Jag vet ju att jag kan överleva det värsta som kan hända.

– Ändå hade jag kunnat ge vad som helst för att få byta. Att mördaren hade tagit mig i stället för mitt barn.

CHARLOTTA HEDBERG TIDEMAN

019-15 53 48

[email protected]

Mer läsning

Annons