Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pär, 54 år

Det är fem år sedan det hände. En natt i april fick Pär Bäckman, 54, våldsamt ont i huvudet.

Annons

Det blev ambulans till Uppsala och en lång tids sjukskrivning på grund av hjärnblödning.

Pär har alltid varit nyfiken, livshungrig och engagerad i flera föreningar och andra sammanhang. I första hand i fråga om kultur av skilda slag, Nu fick han trappa ner, säga ifrån sig, stiga åt sidan.

Att tänka till

– Det var nyttigt att stanna upp, att tänka till. Sedan dess tänker jag ännu mer på vad som är viktigt – just nu. Jag skriver dagbok och tar en bild om dagen. Jag gillar livet.

Efter hjärnblödningen har Pär Bäckman gått ner till 80 procent i jobbet som psykologi lärare. En helg då och då rycker han in på psykiatrin på Lindesbergs lasarett.

Sedan Pär passerade 50-årsstrecket har livet förändrats även på andra sätt. Barnen har flyttat hemifrån, nu finns sonen i Lofoten och dottern i Göteborg. Pär och hustrun Lena har sålt villan i Lindesberg och flyttat till en lägenhet i Örebro.

– Det handlar om att gå vidare i livet.

– Jag kan vara mer egoistisk, ta mer tid till eget. Bland det roligaste som finns är att köra motorcykel och åka skidor. Sådant kan jag prioritera mera nu.

"Oerhört social"

Pär växte upp i en, som han säger ”oerhört social” familj. Han har en tvillingbror som nu bor på Gotland, och en syster i Örebro. Fadern finns inte längre i livet, men mamma Ragnhild, 87 år, är pigg och har fortfarande ett stort kontaktnät.

– Jag är imponerad av henne, hon är fortfarande nyfiken.

Förhållandet mellan dem har med åren förändrats. Hennes föräldraroll har avtagit och de är mer som kompisar.

– Hon bor i Hallsberg och klarar sig helt själv än så länge. Vi pratar med varandra nästan dagligen, och jag åker dit ganska ofta.

Pär smakar en stund på ordet ”lycka”. Konstaterar att han har lycka, att han tycker det handlar om att ta vara på livet, alla stunder, nuet.

Träffa andra

– Min roll som människa är att träffa andra människor, och det gör jag i väldigt stor utsträckning. Det är en förmån att jobba bland ungdomar, att få träffa människor som kommer från andra länder. Det är lärorikt och ger perspektiv på den egna tillvaron.

Under många år har han även varit bildlärare. Konst är ett av Pärs stora intressen, särskilt de lokala konstnärerna vill han känna till. Det där med att känna förankring i sin hembygd tycker han är viktigt. För att sprida mer kunskap leder han stadsvandringar.

– Att känna till sin omgivning ger en känsla av trygghet, sammanhang och stabilitet, konstaterar han.

Samtidigt som Pär i den här åldern står med båda fötterna i hembygden och med en välfungerande familj, bär han med sig vetskapen om att livet är skört. Ett slags oro som inte fanns där förr.

– Jag är mer medveten om hälsan, motionerar mycket, mer än nånsin. Det är viktigt att hålla kroppen i trim. Jag har genomfört den svenska klassikern, berättar han, inte utan stolthet.

Fyra frågor till Pär

Vad tror du att du gör om tio år?– Då är jag 64 ... jag tror att friheten är ännu större då, för jag tror att jag jobbar mindre. Jag kanske fortfarande är sjuksköterska inom psykiatrin ändå. Vi har nog stugan kvar i Bergs-lagen, och så är vi mer i stugan på Österlen som min fru och hennes släkt har.

Vilken är den bästa åldern i livet?– Nu! När jag var i tonåren var det så mycket förväntningar, krav och ovisshet om hur livet skulle bli. Nu unnar jag mig sådant som är roligt, att åka motorcykel till exempel. Jag har bästa fysiken nu. Och i den här åldern har man mognat så man kan bortse från skitsaker.

Vad är meningen med livet?– Jag säger som Dalai Lama: Att söka lyckan. Men det är subjektivt – det som är lycka för mig är inte samma som för andra personer. Det handlar om att känna välbefinnande med det man har, och det tror jag man kan finna genom att göra goda handlingar för människor omkring. Vetskapen om döden gör också att jag vill fylla livet med sådant som är meningsfullt.

– Det är viktigt att känna ödmjukhet inför livet, man ska aldrig ta något för givet.

Är det något i ditt liv som förvånat dig?– Ja, att det blir bättre och bättre. Och att livet blev så pass bra. Vi som växte upp på 60-talet är priviligierade, vi har haft de bästa förutsättningarna för att skapa oss ett bra liv.

– Just nu är jag också förvånad över att politikerna vill lägga ner Wadköpings utbildningscenter där jag jobbar. Det är kanske den bäst fungerande skolan i stan. Märkligt!

Mer läsning

Annons