Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiskt sylvass utställning

Vad: Utställning en "Hoppla!"
Mittrospektiv med verk av Peter Johansson
Var: Örebro Konsthall
När: Pågår till och med 26 augusti

Annons

Ett störande spektakel, ett konsttivoli, ett exempel på konstens förfall? Åsikterna går säkert isär inför Peter Johanssons samlingsutställning och tillika sommarutställning på ÖBKHL. Som inkastare till hela tillställning finns förstås den roterande skulpturen ”Wasaabi”(obs ordvitsen!) ute på Järntorget – en knallröd Saab som grillas av det kinesiska undrets hela makt- och ekonomiapparat. Verket väcker undran hos ung som gammal bland förbipasserande. Det blir en källa till kommentarer förstås och till spontana kontakter och samtal om vad det egentligen är för något.

Skapa intresse för konst gör man bäst genom att inte bekräfta en åsikt eller verklighetsbild, utan genom att utmana den. Det är Peter Johansson en mästare på och har gjort i stort sett under hela sitt konstnärskap – hitintills.

Utställningen på Örebro Konsthall är inget undantag: ett spektakel, provocerande, irriterande, allmänt stör ande (inte minst för konsthallspersonalen som dagligen tvingas umgås med brummande fläktar och dunkande hammare!) och väldigt underhållande samt (politiskt) tankeväckande.

Peter Johansson har tematiskt gång på gång närmat sig frågan om nationell identitet, om svenskhetens innersta kärna och den självbild vi ger både varandra som ”svenskar” och vilka signaler vi skickar ut i världen om vår kultur.

Han är dalmas sedan födseln och hans tema utgår från den bild av genuin ”svenskhet” som Dalarna gör anspråk på eller rent av tilldelas både i ett historiserande perspektiv som i den propagandistiska bild av Sverige som vi förmedlar världen i dag.

Kärnan i Peter Johanssons kritik av det ”ursvenska” är att det finns något hycklande och förljuget i det. Dalarna är historiskt ett område i Sverige som präglas av homogenitet över tid. Dalarnas kulturella självbild har dock blivit allt mer en enklav av förgångenhet som officiellt präglas av stilisering och schablon, snarare än av en levande kulturell region i vårt land. Inte för att den inte finns där och är lokalt levande, utan för att den i allt svårare stiliserad form blivit en tacksam prismatisk medvetandeyta som göder fördomar och som har väldigt lite med vanligt liv att göra.

Så Peter Johanssons metod är, förutom humorn, att politiskt ifrågasätta vår självbild. Han tar till de tydligaste symbolerna för denna svenskhet eller den fördomsfulla bilden av den: dalahästen, kurbitsmåleriet, den svenska flaggan, folkdräkten, falukorven, rödfärgen och samtidsfenomen i sin tid som nynazistiska skinheads på 90-talet, och exempelvis IKEA-kulturen. Hans konstnärliga metod är sedan att via en eller flera perspektivförskjutningar skapa en osäkerhet hos betraktaren. Det fungerar oftast som en tanketorped rakt in i vår självbild. Är man en öppen och reflekterande personlighet med benägenhet att ompröva sin verklighetsbild då och då, får hans verk lika ofta en omvälvande effekt.

Man kan ha roligt åt hans skulpturer, fotografier och objekt, men har man den konsthistoriska kontexten – som blir en refererande bakgrund i många verk – blir det både ännu roligare och framför allt bitskare. Hur har denna självbild uppkommit? Ja, självklart finns en rad faktorer som byggt, förstärkt och fossiliserat en mängd stereotyper i vår kultur. Bildkonsten har bidragit med åtskilligt.

Så Peter Johansson dekonstruerar, avväpnar eller slaktar helt enkelt konsthistoriska ikoner, som den styckade dalahästen i sitt köttplasttråg, tvisten med K G Nilsons ytterst seriösa färglära som finns i ett antal varianter, verket ”Liljefärs”, som inte bara ger Bruno Liljefors en snyting utan hela den naturgenre som på mer än ett sätt bidragit till vårt sätt att uppfatta natur som något vi betraktar, inte är en del av. Överhuvudtaget är Konsthallen denna sommar ett minerat fält över våra självsäkra förvillelser och förkortningar av vad som utgör svensk verklighet.

Det kanske ljudligaste och mesta finger-i-luften-verket av alla, är de svenska flaggorna som fladdrar i den konstgjorda vinden från ett antal elektriska fläktar: flamma stolt mot dunkla skyar!

Peter Johanssons utställning kan förefalla spektakulärt lättsinnig – i stället är den politiskt sylvass och infernaliskt frätande på vår svenska självgodhet, vare sig vi ilsket värjer oss eller ödmjukt tar på oss tagelskjortan.

Mer läsning