Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tid att minnas och tänka lite extra på döden

När Said Franson hittar en hjärtformad vacker sten tar hon den och fäster på sin makes grav. Nu är det allhelgona och tid att minnas och tänka lite extra på döden.

Annons
Pyntar. Jan-Erik Nyborg och Said Fransson är på Norra kyrkogården för att göra fint inför allhelgonahelgen. De har med sig ljus som ska tändas och lägger dit en krans.Foto: Lennart Lundkvist

Det är lördag och allhelgonadagen, och på Norra kyrkogården rör sig människor i riktning mot gravarna och minneslunden.

De hukar under paraplyer, planterar och dekorerar med kransar och ljus. Det är viktigt att göra fint.

Det är också tid att stanna upp och reflektera en stund där under paraplyet. Fundera över något som vi så sällan tänker på – döden.

– Jag tror vi kunde bli bättre på det, det är så tabubelagt. Men alla ska vi ju dö en gång, säger Jan-Erik ”Nicke” Nyborg.

Han har med sig ett ljus som han ska tända för sin hustru i minneslunden. Han kommer tillsammans med Said Fransson. Hon ska också dekorera sin mans grav. Numera är Nicke och Said ett par. De hjälper varandra, tänder ljusen tillsammans, låter paraplyerna vila nedstuckna i gräset.

Said visar på stenarna hon fäst på sin makes grav. De är alla hjärtformade, hittade när hon rest utomlands, på någon strand vid havet, och som hon sedan burit med sig hem för att lägga på gravstenen.

Båda hade hunnit prata med sina närmaste om hur de ville ha det, om de ville bli kremerade eller jordfästas. Men de tror också att fler borde prata mer om det här.

Det menar också Tomas Furustam som arbetar på krematoriet. På allhelgonadagen ordnar de guidade rundturer på krematoriet. Det har de gjort nu i 15 år och det brukar vara en rad besökare som vill gå med.

– Vi vill vara en öppen verksamhet, säger Tomas.

Han har arbetat på krematoriet i drygt 18 år. Berättar att de har runt 2000 kremeringar per år, visar ugnarna som kan gå upp till 1 100 grader. Han visar också kylrummen där kropparna ligger i kistor i väntan på begravningen. Att det skulle vara en makaber rundtur håller han inte med om, har svårt att förstå frågan. Förklarar i stället hur viktigt det är att veta något om vad som väntar oss alla, att vara lite förberedda och kanske ha diskuterat någon gång hur man vill ha det. Allt för att underlätta för de anhöriga.

Men själv då, vänjer han sig vid döden?

– Det blir så klart en vana, säger Tomas, fast jag blir berörd mellan varven.

Kanske är den döde lika gammal som hans egen far, kanske är det ett barn som avlidit.

– Men det är viktigt att inte fundera för mycket, man måste kunna stänga av, påpekar han.

Folk regerar väldigt olika när Tomas berättar var han arbetar, vissa har tusen frågor, andra inga.

– Många svenskar är rädda för döden, men det är jätteviktigt att vi vågar prata om det, säger han.

Störst. Mäster Olofs kapell är ett av tre kapell på krematoriet.
Hjärtan. Said Fransson lägger vackra stenar på sin makes grav.
Rundtur. Tomas Furustam visar krematoriet. Varje allhelgona ordnar de guidade turer.

Mer läsning

Annons