Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Varför skriver ni inte att mannen är svart?"

Hudfärg. Om brottsoffret säger att gärningsmannen var ”mörkhyad” så är det väl bara att skriva det i tidningen. Eller? Så enkelt är det förstås inte. För vad betyder egentligen ”mörkhyad”? Och hur vet vi att brottsoffret såg rätt? Ska vi ta hänsyn till att minoritetsgrupper känner sig utpekade? Ska vi strunta i att rasister får sin världsbild bekräftad? Vi ska försöka reda ut några av alla argument som finns.

Annons
Bilden är ett montage.

Webbredaktören:

En kvinna har blivit överfallen på en cykelbana. Vakthavande befäl bekräftar att det har hänt, men säger att patrullen precis kommit fram. Polisen vet inget mer. Webbredaktören lägger ut en kort artikel om överfallet på na.se. Efter bara några minuter finns tio inlägg på samma tema: ”Varför skriver ni inte att gärningsmannen är svart?”

Ja, varför gör vi inte det?

För det första, vi vet inte. Eftersom polisen inte ens har förhört brottsoffret vet varken vi eller polisen vad gärningsmannen har för kön, ålder, hårfärg eller hudfärg. Det är inte ens säkert att offret kan ge ett signalement. De flesta brottsoffer kan bara uppge vaga signalement, som ”det var en man i luvtröja”.

För det andra, även om det fanns ett signalement: Hur vet vi att det stämmer? Som vi skrev i går kan vittnen minnas fel, särskilt om det är mörkt och händelsen är traumatisk. Det finns dessutom forskning som visar att fördomar kan styra minnet.

För det tredje, är signalementet relevant? I våra pressetiska regler står det: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Chefredaktören:

NA publicerar oftast inte signalement, men en gång skrev vi signalementet ”mannen var svart och hade ett somaliskt utseende”.

– Det var offret som uppgett signalementet till polisen, hon var enligt polisen väldigt säker, säger Ulf Johansson, chefredaktör på NA.

Vad fick du för kommentarer?

– Då jublade rasisterna.

Rasist-argumentet:

Det finns flera hemsidor som endast skriver om brott som begåtts av invandrare. De radar upp rubriker som: ”Zigenarna värst”, ”Mångkulturell knivmisshandel” och ”Utländsk yngling rånade kvinna”. Dessa hemsidor driver tesen att invandrare är mer kriminella än infödda svenskar och att de inte hör hemma här.

– Om man skriver ut brottslingarnas etnicitet så går man med på deras världsbild, och den stämmer inte, säger Kajsa Lindohf, tillförordnad vd på tidningen Expo.

Hemsidorna kritiserar dagstidningar för att ”mörka sanningen om invandrare”. Men själva skriver de inget om brott som begås av infödda svenskar. De allra flesta brott, fyra av fem brott, begås av infödda svenskar, enligt Brottsförebyggande rådet.

Webbredaktören:Vakthavande polisbefäl: Gärningsmannen har mörk hy.

Webbredaktören: Hur menar du? Vadå mörk hy?

Vakthavande polisbefäl: Jo, offret säger att han var extremt brun. Alltså som om han solat jättemycket solarium, eventuellt suttit framför en gammal kvartslampa.

Webbredaktören: Gärningsmannen är alltså svensk?

Vakthavande polisbefäl: Ja, men han är väldigt söndersolad.

Färgskale-argumentet:

Vad är solariebrun? Vet alla det? Mörkbrun? Ljusbrun? Mellanbrun? Har vi alla samma uppfattning av olika nyanser? Nej, det är likadant med färgnyanser som med signalement. Olika personer beskiver hudfärg på olika sätt.

Misstags-argumentet:

I en studie fick försökspersonerna se en film: En rånare slår till mot en matbutik. Det är rörigt i butiken och rånaren syns bara i tolv sekunder. Efteråt ska försökspersonerna peka ut rånaren.

– Ganska ofta pekade försökspersonerna ut en person med sydländskt utseende i en vittneskonfrontation trots att de hade sett en rånare med skandinaviskt utseende. Jag blev förvånad, säger Torun Lindholm, docent i psykologi, som gjorde studien.

Hjärnan kan konstruera falska minnen. Det är välkänt inom rättspsykologin. Om det var mörkt och du bara såg personen en kort stund finns en risk att du fyller i luckorna. Då spelar tidigare erfarenheter och världsbild en stor roll.

Flera studier visar att försökspersoner har en uppfattning om att invandrare är mer kriminella än infödda svenskar. Det kan förklara resultatet i studien.

– Det kan hända att man pekar ut fel person, säger Torun Lindholm.

Polis-argumentet:

Utredarna är frustrerade. Flera våldtäkter och våldtäktsförsök har ägt rum i Örebro. Någon misstänkt gärningsman har inte gripits. NA publicerar inte alltid signalementen som polisen har fått av offren.

– Vi pratar mycket om det, säger Lars-Olof Lundh på grova brottsroteln.

Samtidigt är han själv tveksam.

– Vi vill gärna få ut så detaljerad information som möjligt för att allmänheten ska kunna tipsa oss. Samtidigt riskerar vi att peka ut en grupp individer, det är inte bra. Vi står inför samma problem som media gör.

Skulle det underlätta för polisen om NA publicerade fler signalement?

– Ja, i vissa fall, säger Lars-Olof Lundh.

Peter Springare, kriminalinspektör vid Örebropolisen, säger att polisen i vissa fall går ut med ett signalement för att ”minimera antalet iakttagelser från allmänheten”. Om man går ut med ett tydligt signalement så ringer bara de som har gjort iakttagelser om den misstänkta gärningsmannen, inte alla andra.

Chefredaktören:

– Jag förstår polisernas frustration och jag får mycket kritik av läsare för att vi är restriktiva med att skriva signalement. Vi känner ett ansvar för att gå ut med information som kan förhindra brott. Men jag upplever att de som hör av sig oftast inte är intresserade av att gärningsmannen ska gripas, de vill främst bekräfta sina egna fördomar om att det huvudsakligen är invandrare som begår brott. Då blir det problematiskt, säger Ulf Johansson.

PK-argumentet:

Alla som vi har intervjuat om signalement har självmant börjat prata om hudfärg och etnicitet, direkt, innan vi ens hann fråga. Många poliser säger att de är rädda för att bli kallade rasister om de inte uttrycker sig politiskt korrekt (PK).

– Man får inte längre prata om hudfärg, då tycker alla att man pekar ut en hel folkgrupp. Till slut blir vi så hämmade att vi inte törs säga någonting, säger Peter Springare, vid Örebropolisen.

– Vad är det som är så konstigt med att vi har olika bakgrund och hudfärg? Det är ju så vi svenskar ser ut, säger vakthavande befäl Peter Persson vid Örebropolisen.

Ja, vad är det egentligen som är så känsligt?

Världsbilds-argumentet:

Om det står att en person är mörkhyad i polisrapporten får det inte så stor betydelse. Men när det står i tidningen påverkar det människor.

– Det är farligt om tidningen ger en falsk bild av verkligheten. Människor tenderar att dra alla över en kam. Vi vill gärna tro att det bara är vissa sorters människor som begår brott, säger Arash Mokhtari som driver det mediekritiska projektet Quick Respons.

Det handlar inte bara om rasisternas världsbild utan också om de fördomar som finns hos nästan alla. Medieforskaren Ylva Brune berättar om när hon gick hem sent en kväll i Malmö och mötte ett invandrargäng. Hon blev rädd. Och hon tror att de flesta människor bär på liknande fördomar.

– Det händer inget i huvudet om det står i tidningen att våldtäktsmannen kom från Borås. Men det händer något i huvudet om man skriver att han var från Somalia. I den bästa av världar så hade mörk hy inte varit värdeladdat, men i vår kultur så blir det värdeladdat, säger Ylva Brune.

Så hur ska vi göra?

– Jag tycker att man ska vara praktisk: Är det störst nytta eller störst skada med att publicera ett signalement? Jag tror att man oftast kan dra slutsatsen att det inte är någon större nytta, men att det är till väldigt mycket skada.

Mer läsning

Annons