Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vivalla - platsen i Ansams hjärta

I går berättade vi om Vivalla hembygdsförening som fått nytt liv och nya medlemmar. Ansam Al-Hassan är en av krafterna bakom föreningen.

Annons
Möten. Ansam Al-Hassan har i flera år varit med och arrangerat olika aktiviteter för barn och ungdomar i Vivalla. Det gör att hon känner många som vill stanna och prata om hon tar en promenad i området.

Ena dagen har Ansam Al-Hassan varit med och ordnat en utställning vid Vivallabiblioteket där några kvinnor från olika kulturer visar upp sina vackraste ägodelar. Den andra jobbar hon tillsammans i Unifem för att föra fram de mänskliga rättigheterna. Och den tredje arrangerar hon en fest för barnen som är med i den lokala Vivallaföreningen Idrott och framtid. Lite tyst och eftertänksam finns hon med på flera olika håll. Visar gärna och berättar men är inte den som syns och hörs mest.

Vi träffas på ett kafé i Örebro. Ansam ska berätta om sin bakgrund och det blir en lång och ibland ganska svår resa tillbaka i minnet.

– Jag är född i Basra i södra Irak. När jag var fyra år bröt kriget ut mellan Iran och Irak.

Ansam och hennes småsyskon fick flytta runt mellan olika städer tillsammans med sin mormor. Ansams mamma stannade i Basra där hon arbetade som sjuksköterska. Pappan, som hade två fruar, valde också att stanna. Men Ansams mamma var orolig för att något skulle hända barnen. Basra var för osäkert och därför fick de ge sig av. Men för Ansam var det här mycket jobbigt.

– Åh, vad jag saknade mamma. Jag minns hur jag satt i fönstret och väntade på henne, hela nätterna satt jag så.

Ansam avbryter sig och torkar några tårar. Vet att hennes mamma ville att de skulle vara säkra och trygga under kriget men själv minns hon bara en enda lång längtan.

1987 flyttade de tillbaka igen. Ansam och hennes syskon kunde bo hos sin mamma och det var lugnt i några år. Sedan bröt Kuwaitkriget ut och USA invaderade Irak. Bomberna föll och för Ansam kom allt tillbaka igen.

– Jag oroade mig så att jag blev psykiskt dålig. Jag trodde vi skulle dö, satt bara inne. Mina småsyskon var ute och lekte men jag gick inte ens till skolan.

Efter några månader beslöt Ansams storebror, som var vuxen och hade egen familj, att de skulle försöka fly. Ansam, hennes syskon, mamma och mormor följde med. Deras pappa ville inte åka.

– Han trodde ingen skulle hjälpa oss som flyktingar, säger Ansam.

I april 1991 gav de sig iväg, kom till en flyktingförläggning mellan Irak och Kuwait och sedan vidare till Saudiarabien.

– Där bodde vi i tält i öknen i flera år. Vi trodde vi skulle få uppehållstillstånd och kunna leva vanliga liv men det blev aldrig så.

1997 kom FN till lägret som skulle tömmas. Irakierna som bodde där hade chans att få uppehållstillstånd i en rad olika länder. Ansams familj valde Sverige. Ansam hade då hunnit bli 21 år, gift sig och fått två barn. I april kom hon hit, till Gävle, till ett land hon aldrig hört talas om och skulle lära sig att hitta i ett nytt bostadsområde där gatskyltarna var obegripliga.

– Jag förstod inte hur jag skulle hitta. Vi var ju också vana att bo alla tillsammans, hela stora familjen. Nu hamnade bara jag och min man och våra barn i en lägenhet. Jag kände mig så ensam utan mamma och mina syskon.

@NA Fråga:Vad tänkte du om Sverige?

– Allt var så nytt. Jag ville veta och lära mig en massa men hade ingen att fråga. Jag minns att det var en festival i Gävle, folk dansade och spelade musik. Jag stod och tittade och skulle så gärna haft någon jag kunde fråga om vad det var som hände.

Ansam återkommer till det flera gånger, om vikten av att bli introducerad i ett nytt land. Inte bara om kulturen utan också om vilka regler och lagar som gäller. Som det är nu, påpekar hon, är det många invandrare som är osäkra, vad gäller för barnuppfostran till exempel.

Ansam fortsätter:

– När man kommer hit, redan när man läser svenska, så borde det vara obligatoriskt att gå på en informationskurs, speciellt för kvinnorna. Där de fick reda på sina rättigheter. Där de fick höra om jämställdhet och vilka regler som gäller i Sverige.

Sedan sju år tillbaka bor Ansam i Örebro och Vivalla.

– Här har jag fått två barn till och det är här jag äntligen har börjart hitta mig själv lite mer. Jag har utbildat mig till undersköterska och börjat engagera mig. Jag vill jobba för jämställdhet och hjälpa andra kvinnor. Speciellt vi invandrarkvinnor som ofta har så svårt att komma in i det nya svenska samhället.

Mer läsning

Annons