Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lång och farlig väg till det fria ordet

Det sägs att pennan är mäktigare än svärdet. Det talesättet är i alla fall orsaken till att makten gärna vill bestämma vad som skrivs och trycks. Men 1766 hände något i Sverige. Då antogs tryckfrihetsförordningen, världens äldsta lag om tryckfrihet. I år firar den 250 år.

Annons
Galileo Galilei insåg att jorden cirklade runt solen, och berättade det i skrift. Det föll inte väl ut med kyrkan i Rom vilket innebar att han fick avsvära sig sina tankar. Här är teleskopet han använde för att spana mot stjärnorna.

Tryckfrihetsförordningen. Bara ordet låter ju som en knastertorr historia. Men bakom ordet ligger en dramatisk historia. Bödeln eller ekonomisk ruin väntade förr den som vågade utmana makten i ord eller skrift. Så häng med så reser vi bakåt i tiden och stiger in i en censurerad verklighet, bland annat på galgbacken på Marstrands fästning.

Men först tar vi vår tidsmaskin till 1400-talet. Det är nu som Johannes Gutenberg kommer på hur man trycker en bok i många exemplar i stället för att mödosamt skriva av böckerna, en och en. På ett litet kick kan nu en bok spridas i hundratals exemplar och nya idéer få fäste.

Farligt, tycker kyrkan och den världsliga makten, som inte längre har totalkoll på vad som skrivs och därmed läses. Runt om i Europa införs censorer som ska läsa och godkänna alla manuskript innan de trycks. Böckerna får ju absolut inte uppvigla eller ifrågasätta makten och kyrkan.

Men det var precis det som Galileo Galilei gjorde, så vi reser till Italien på 1600-talet. Galilei är vetgirig, matematiker och spanar mot stjärnorna med nymodigheten kikare och räknar på sådant som tidvatten. Han inser att jorden cirklar runt solen och han berättar det i skrift. Det skulle han inte ha gjort.

Kyrkan i Rom tvingar honom att avsvära sig de hädiska tankarna att solen är planeternas centrum. Jorden är ju alltings medelpunkt enligt kyrkan, punkt slut! Galilei får, förutom förödmjukelsen att avsvära sig det han vet är sant, sitta i husarrest för resten av sitt liv. Det får honom nu ändå inte att sluta forska och skriva böcker. Och i dag vet vi ju vem som hade rätt.

Men tillbaka till tidsmaskinen och mera exakt till den 30 juli 1706 och Marstrands fästning i Bohuslän. Det är en speciell dag för i dag bjuds det på avrättning. Dödsstraff är ganska vanligt i Sverige på den här tiden men då handlar det oftast om straff för tidelag eller (späd-) barnamord, rån eller mord. Men fången som ska avrättas denna dag heter Johan Schönheit och är den ende som avrättats för tryckfrihetsbrott i Sverige.

Fången förs inför bödeln som börjar med att bränna de otillåtna skrifter som Schönheit låtit trycka. De som ser det hela berättar att Schönheit leende säger att ”hans böcker brinner liksom hans banemän en gång ska brinna i helvetet”. Själv ska han bli martyr och få komma till himmelen, spår han.

Sedan blir föreställningen makaber.

– En vanlig avrättning brukar börja med halshuggning och sedan stympning, berättar Jonas Nordin som är lektor i historia och expert på den här tiden. Men det här var ingen vanlig avrättning. Här var en person som hotade och förtalade den rådande ordningen, makten och kyrkan med sina skrifter.

När Schönheits skrifter brunnit upp, hugger bödeln av honom hans högra hand och spikar upp den på en vägg. Sedan är det dags för tungan som dras ut med en krok och skärs av innan Schönheit halshuggs. Därefter bränns hans kropp på bål och begravs sedan på galgbacken, totalt förnedrad och andra till varning. Så slutar livet för Johan Schönheit, landsfiskal från Umeå som ville ge ut tyska romaner och ifrågasatte en del av kyrkans trossatser. Vägen till galgbacken gick via en i dag helt okontroversiell önskan att ge ut en bok.

Det här var på 1690-talet och Johan Schönheit vill översätta och ge ut en tysk roman på svenska. Tryckerierna vägrar utan ett godkännande från den statlige censorn som ska läsa och godkänna eller underkänna texter. Så Schönheit kontaktar censorn. Men den här romanen blir underkänd som ”fylld av barbarismer och obsceniteter”. Nu struntar Schönheit i det och trycker boken i alla fall. Såklart går det inte så bra utan boken dras in och han själv får fly till Hamburg. Där fortsätter han att ge ut skrifter på svenska och han skriver en kampskrift till de svenska riksråden för att debattera och argumentera för att han ska få ge ut skrifter i Sverige. Riksråden är chockade av hans fräckhet och kung Karl XII vill se honom gripen.

Den stackars Schönheit blir mer eller mindre kidnappad i Hamburg 1703 och förs till Sverige där han döms till livstids straffarbete på Marstands fästning för sina skrifter. Där hade det kunnat sluta.

Men på Marstrand börjar han fundera kring kristendomen och skriva texter som kritiserar kyrkans syn och teser och nu har makten fått nog. Det blir en ny rättegång och den här gången visas ingen pardon. Han ska dö.

Huruvida Schönheits boks ”barbarismer och obsceniteter” var värre än de han själv utsattes för på Marstrand kan man ju undra...

Schönheit fick ett hemskt öde men historikern Jonas Nordin menar att han var ett undantag. Ett antal personer dömdes till döden för sina åsikter men i alla fall utom ett omvandlades straffen till fängelse, fångarna gjorde avbön och förläts av makten och fick fängelsestraff. De hade då inte tryckt orden utan bara uttalat dem i fel sällskap och blivit angivna.

– Det var inte så vanligt att folk lät trycka otillåtna skrifter. Det fanns en censor som skulle läsa och godkänna och även om Sverige var ett litet land med få tryckerier och censorn inte hann läsa allt var det inte mycket ”farligt” som trycktes. Tryckarna ville inte riskera liv, hälsa eller förmögenhet för någon annans texter och författarna visste ganska väl vad som gick att skriva och vad som inte gick, fortsätter Jonas Nordin.

Det handlade helt enkelt om självcensur.

I många andra länder gick censuren fram mycket hårdare mot tryckare och författare. I England dömdes många tryckare till döden.

Men nya tider var på ingång. Under 1700-talet ifrågasattes många gamla sanningar och det gjordes många nya upptäckter och uppfinningar. Folk ville berätta om nya rön och upptäckter och debattera fritt helt enkelt, inte minst i Sverige som hade en ganska spridd makt via Riksdagen och en svag kungamakt. Det blev svårt att hävda censurens nödvändighet. Så vi reser vidare till 1759 och Uppsala.

Peter Forsskål är filosof och botaniker samt docent i ekonomi vid Uppsala universitet. Han vill ge ut en bok om ”borgerliga friheter” som handlar om just de fri- och rättigheter som han menar finns eller borde finnas i Sverige. Uppsala universitet vägrar att befatta sig med boken men bokcensorn Niclas von Oelreich godkänner och boken ges ut. Men det som kallades kanslikollegium var inte lika välvilliga. Här kom en man som skrev på svenska om allas lika rättigheter. Det var inte bra och boken dras in, trots Forsskåls tappra motstånd och argumentation.

Men av de 500 böcker som getts ut lyckas man bara hitta 79 och konfiskera dem trots att straffet för att inneha en av böckerna sattes till tusen daler som motsvarade två årslöner för en sjökapten, alltså en gigantisk summa pengar. Forsskål själv klarar sig undan straff, boken var ju trots allt godkänd av censorn.

Men tiden var mogen för en ny lagstiftning som innebar tryckfrihet. I april 1766 avskaffas censorn som ska förhandsgranska allt som trycks. Vid riksdagens sammanträde i december 1766 har ett antal ledamöter satt ihop ett förslag till tryckfrihetslag som antas. En präst från Österbotten i nuvarande Finland brukar få äran att ha drivit igenom frågan, Anders Chydenius. Men många var inblandade, bland andra alltså Peter Forsskål. Tyvärr dog han bara några år innan lagen antogs, på en forskningsexpedition till Arabien.

Han var vän till Carl von Linné som hedrade honom med att döpa en speciellt livskraftig nässelsort efter honom, ett irriterande och livskraftigt ogräs som nästan inte går att utrota.

1766 antas alltså tryckfrihetsförordningen som är världens äldsta grundlag för tryckfrihet. Den innebär nu ändå inte någon total frihet att skriva vad som helst. Hädelse, angrepp på kyrkan, grundlagar och kungamakten, ärekränkning och osedligheter är fortsatt förbjudet. Men det är ingalunda 250 år av obruten framgång för tryckfriheten fram till i dag.

Det har gjorts många försök att begränsa tryckfriheten genom tiderna. Redan 1774 gör Gustav III om den så att den nästan blir meningslös och först 1809 återhämtar den sig efter det. De tidiga tidningarna på 1800-talet har problem att komma runt censuren och får byta namn och utgivare med jämna mellanrum för att komma runt problemen. Under andra världskriget hotas tryckfriheten då riksdag och regering hotar med att införa censur och vissa tidskrifter har svårt att komma ut med mindre än att de trycks i smyg och smugglas ut.

Och inte ens i dag är tryckfriheten ohotad kan vi konstatera när vi landar i nutiden igen.

– Att försvara tryckfriheten är ett evighetsarbete, konstaterar Nils Funcke som är tryckfrihetsexpert, medie- lärare och journalist.

I dag finns en stor tryckfrihet i Sverige men den har en rad undantag som är till för att skydda människors integritet. Vi på tidningarna har tryckfrihetsförordningen att rätta oss efter samt de pressetiska reglerna. På alla tidningar finns en ansvarig utgivare som ska se till att vi håller oss inom de ramarna och det är också hon eller han som får bära ansvaret om det blir övertramp.

I dag kan ju alla göra sin röst hörd via internet och Nils Funcke tycker att det i grunden är något bra.

– Man brukar tala om att pressfriheten var i ”slyngelåldern” när den var alldeles ny efter 1766 då böcker trycktes som i en del fall var rena förtal. På ett sätt är det samma sak i dag när folk skriver lite vad som helst på nätet. Det är ett rejält bekymmer att folk blir hotade på nätet eller för något som skrivits på nätet eller tryckts på papper och något som vi måste komma tillrätta med, fortsätter Nils Funcke.

Men han menar att här måste vi se upp så vi inte offrar tryckfriheten i ambitionen att skydda folk från hat och hot.

– Här får man gå varsamt fram och i första hand använda de lagar som redan finns mot olaga hot, förtal och sekretess, menar han och tillägger att polis och åklagare måste ta den här typen av brottslighet på större allvar.

– Att folk är elaka är ju inget nytt, konstaterar han, men han är hoppfull om att det ska bli bättre.

Boktryckarkonsten gjorde att skrifter kunde spridas allt vidare och snabbare. Här Johannes Gutenbergs tryckta bibel.
Schönheit greps i Hamburg och dömdes till straffarbete. Innan han senare avrättades blev han tvungen att se sina böcker brinna upp.
När Johan Schönheit fick en roman underkänd av den svenska censorn flydde han till Hamburg och fortsatte där. Karl XII ville se honom gripen.
Ännu ett hot mot det fria ordet. Under andra världskriget hotade riksdag och regering med att införa censur.
Tryckfrihetsexperten Nils Funcke menar att vi måste se upp så vi inte inskränker tryckfriheten i försök att minska hot och  hat på nätet.
Peter Forsskål kämpade tappert för att få ge ut sina böcker. Han avled innan tryckfrihetslagen antogs men vännen Carl von Linné uppkallade en nässla efter honom, en växt som är näst intill omöjlig att utrota.
Anders Chydenius brukar få äran för att ha drivit igenom frågan om tryckfrihet vilket sedan ledde till att förslaget som lades fram i riksdagen 1776 antogs. Men många fler var inblandade.
År 1774 gjorde Gustav III om tryckfrihetslagen för att den skulle passa honom. Inte förrän 1809 återhämtade sig lagen från hans ändringar. Här Sven Wollter i Strindbergs ”Gustav III”, 1973.

Mer läsning

Annons