Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maten var hennes drog i många år

I sin ensamhet åt Maria för mycket och utan glädje. I dag är hon engagerad i Anonyma överätare. Här är hennes historia.

Annons
Mat och godis var aldrig en glädje för Maria utan bara ett sätt att dämpa ångesten. Innan hon fick hjälp åt hon för mycket och i ensamhet. (OBS! Bilden är arrangerad, personen på bilden har inget med texten att göra.)

– Det har hänt att jag slängt mat, tänkt ”aldrig mer” och sen hämtat upp det ur soporna igen och fortsatt att äta.

Maria berättar att hennes liv har varit precis som för en alkoholist. Skillnaden är bara att hennes drog har varit mat.

Maria möter mig på sitt kontor. Hon är i 40-årsåldern, normalviktig, ser ung ut. Berättar att hon lever ett bra liv, har man och barn och driver ett företag. Samtidigt vill hon vara anonym. Eftersom hon är engagerad i Anonyma överätare, eller OA, Overeaters anonymous, som det heter på engelska, vill hon inte skylta med sitt namn. I OA ska man kunna vara anonym, ingen ska vara frontfigur eller vara ett ansikte utåt.

Äter du tvångsmässigt, eller har du någon i din närhet som gör det. Kommentera den här artikeln, eller skriv till vår reporter Christina Eriksson, [email protected]@na.se

Maria, som egentligen heter något annat, vill berätta sin historia så att andra, med samma problem, vågar ta kontakt och söka hjälp.

– Jag har nog alltid varit lite osäker, börjar hon. Jag gjorde som alla andra, var duktig flicka med rätt på alla prov och bra betyg.

Det var när kompisarna började få pojkvänner på högstadiet som Maria tänkte att hon måste vara smal. Hon började banta samtidigt som hon sprang nästan varje dag. Efter sommarlovet i åttan hade hon gått ner tio kilo och var plötsligt ”nya Maria”.

– Jag hade lyckats, jag blev sedd.

I början var hon, som hon själv beskriver det, disciplinerad men sen kom längtan efter sötsaker. I smyg köpte hon och vräkte i sig. Det kunde handla om ett kexpaket, en chokladkaka, flera glassar, en påse godis... Hon åt alltid ensam och utan måtta.

– Ingen har vetat om det här. Inför andra har jag knappt fikat, säger hon.

Tankarna på mat fanns alltid där. Det handlade om skam och skuld, och att känna sig ful och äcklig. Om att försöka bli mer duktig, äta rätt och nyttigt, för att sedan misslyckas och vräka i sig eftersom det ”redan var kört”. Att äta handlade inte om att bli mätt utan om att döva ångesten. Varför det blev så är svårt att säga. Kanske fanns anlaget till missbruk där, kanske var det andra faktorer som spelade in.

Från det att Maria var 14 år och fram till 30 pendlade hon upp och ned i vikt. Gick upp 15 kilo och sedan ner igen. Hon har inte kräkts upp maten utan tränat och bantat i stället. Just det att hon inte har varit vare sig anorektiker eller bulimiker har också gjort att hon haft svårt att hitta rätt hjälp inom vården.

Det var när Maria fick ett stadigt förhållande som hennes missbruk ställdes på sin spets.

– Min man brukade träna innebandy varje söndagskväll. Då visste jag att jag kunde äta i fred. En kväll blev träningen inställd och hela min värld rasade. Jag var så desperat att jag hittade på att jag skulle köpa mjölk. Redan i affären började jag äta godis och sedan fortsatte jag utomhus i min ensamhet att vräka i mig.

Marias man hade märkt hur hon blev frånvarande, när tankarna på att äta kom var det inget annat som gällde. Han ställde ultimatum. Maria var tvungen att ta itu med sina problem annars skulle det bli slut mellan dem.

I Stockholm kom hon i kontakt med Anonyma överätare och efter flera återfall gick hon till slut helhjärtat in för tolvstegsprogrammet. Hon insåg att i hennes fall var det sockret som triggade i gång missbruket och sedan 2004 har hon därför inte ätit något sött alls.

– Först var det en stor sorg. Skulle jag aldrig mer kunna äta en glass? Inte ha bröllopstårta när jag gifte mig?

Maria skrattar lite åt tankarna. Insåg att det gick att gifta sig utan bröllopstårta. Kakor, godis och glass har hon helt slutat med. Istället äter hon regelbundet, frukost, lunch och middag. Väger sig gör hon inte längre, men håller vikten bra ändå.

Men trots att det gått så många år är det ibland fortfarande svårt i mataffären.

– Du vet inte hur många gånger jag stått och valt bland kassorna för att inte behöva se godiset.

För tre år sedan flyttade Maria till Örebro och startade tillsammans med några andra en lokalavdelning för OA. De brukar vara mellan fem och tolv personer som kommer på mötena. En gång i veckan träffas de, i en liten källarlokal på Öster. Några bidrag har de inte, allt betalar de själva. Vem som helst kan komma, det är öppet för alla.

– Den enda önskan man ska ha är att sluta äta tvångsmässigt, säger Maria som själv behöver mötena för att ta sig förbi vardagens alla hinder.

Som en enkel fika till exempel.

– I dag säger jag ”nej tack, jag äter inte socker”. Ibland måste jag lägga till att jag har en historia av ätstörningar. Trots det finns det de som fortsätter att tjata, speciellt äldre. ”En kaka kan du väl ta”. Men för mig är inte en kaka intressant, i så fall vill jag ha hela burken.

Vad är tolvstegsprogrammet?

Tolvstegsprogram är en stor samling andliga program mot beroende och tvångsmässiga beteenden som bygger på gemensamma principer komna ur Anonyma Alkoholisters tolv steg och tolv traditioner.

Metoden bygger på tron på en ”högre makt”, men är inte bunden till en specifik religion.

Handlingsprogrammet går i stort sett ut på att få hjälp med att:

Mer läsning

Annons