Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skymning över bruket

En epok är till ända. Stadens äldsta industri – Örebro Kartongbruk
har lagts ned. Den första augusti kördes sista pappersrullen ut.

Annons
Industriepok i graven. Örebro Pappersbruk stod det först på taket, sedan Örebro Kartongbruk. Nu är en 109-årig industriell era till ända.

De allra flesta har någon gång lagt fingrarna på det som har koppling till bruket på Bruksgatan. Perstorpsplattan på köksbordet. Det var från bruket som kvistpapperet till plattorna kom. Pärmar. Bruket tillverkade kartongpappen. Säckar, ”Bates-säcken”, säckarnas Rolls-Royce, sa marknadsfolket på sextiotalet. Lock till snusdosor.  Kartonger av wellpapp. Och på sluttampen: kartongpapp till gipsskivor.

Nu är 109 år av Örebros industrihistoria till ända. För bara två månader sedan stängdes produktionen eftersom ägarna tröttnat på att pumpa in pengar i en läckande industri. Men från ”Tutten” kommer fortfarande rök! Det kommer att ryka ett tag till eftersom bruket nu eldar överbliven plast från tillverkningen. Tutten. Den kallas så, plåtkonan längst upp på den 87 meter höga skorstenen.

Tutten kom till för att utsläppen skulle slungas i väg. Längre bort. Åt ett annat håll. Så inte Örebroarna skulle få allt för mycket obehag när vinden låg på från Öster.

Det luktar pengar sa man om lukten från Frövifors. Konstigt nog sa ingen så om lukten från skorstenen på Kartongbruket. Kuriosa är att denne skorsten höll på att få gamle NA-redaktören Anton Jansson på fall. Jansson, entomolog och hedersdoktor var av karaktären noga för att inte säga – petnoga. Han följde varje steg i tidningsproduktionen. För att inga fel skulle smyga sig in i ledaren läste han både korr och reviderade själv.

Trots det blev det fel. I redaktörens pappersbruksartikel stod: ”Det luktar illa i Örebro när det blåser från ett visst hål”. Det lär ha tagit Jansson tjugo år att komma över fadäsen, enligt kåsören Gits Olsson i Svenska Dagbladet.

104 meter var den i sin glans dagar, skorstenen. Stans högsta byggnad. Meter för meter har den monterats ned, blivit kortare. Tegel vittrar sönder med åren. Kanske man också ska se den krympande skorstenen som en symbol? En symbol för den nedåtgående trend bruket hamnat i.

Sextiotre miljoner kronor i förlust 2007. Lika mycket 2008. Och 2009 års siffror ser inte bättre ut.

– Jag måste säga att ägarna varit tålmodiga. Utan deras tillskott hade det gått i stöpet för länge sedan, säger Timo Keränen, ordförande i pappersklubben, anställd sedan 1974.

Höjda råvarupriser. En minskad efterfrågan från byggmarknaden. Inte bra för Örebro Kartongbruk, som de senaste åren tillverkat kartong till gipsskivor.

Men Timo är luttrad.

–Så här har det varit i omgångar ända sedan jag började. ”Ska du börja på pappersbruket – de ska fälle lägga ned”, sa folk. Nu när det är verklighet gör det ont.

Det är en märklig känsla att vandra i genom fabrikslokalerna. Tomt och ödsligt! Bara en handfull människor är kvar, fyra på kontoret, tre i fabriken.

–Folk har städat och städat och när de städat klart fick de gå hem, säger Timo, som själv kommer att jobba ett par månader till med att köra fram plast till pannan.

Toppnoteringen i antalet anställda var 520 personer på sjuttiotalet.

–Tystheten. Så tyst här är. Jag känner vemod, säger Arne Carlsson, pensionär sedan 2005 men som kommit till bruket för att vara med på vår rundvandring.

Arne stämplade in den 14 april 1957, 17 år ung. Blev värvad av sina två bröder som redan jobbade där. Moroten var bra lön, god trivsel, och tjänstebostad.

Fem ägarbolag och sju bruksdisponenter har Arne slitit ut på de 48 åren han gav åt bruket. Själv lyfte han aldrig på kepsen för bruksdisponenten, men han såg de som gjorde det.

–Och flickor som neg. Visst fanns det en bruksmentalitet. Disponenten visade klart och tydligt vem som bestämde. Allt var tvunget gå genom honom.

Blev åren som du tänkt dig?

–Det har allt varit mycket positivt, framför allt bra kamratskap. Och bruksbostaden fick vi köpa loss 1984, svarar han.

Det går inte att ta miste på yrkesstoltheten när han berättar om bruket, om kartongmaskinen III. I den gjordes Sveriges finaste pärmpapp. Arne klämmer fortfarande på pärmar han ser i varuhusen. Bara för att jämföra.

Ska han kritisera blir det arbetsmiljön.

–Förr var den under all kritik. Avtrampade stegpinnar, traverser som hängde för långt ned, kemikalier överallt, glödheta valsar.

Jobbarna fick ha full uppsikt. Och olyckor hände. Arne var under många år huvudskyddsombud.

–Som mest hade vi en olycka varje månad, det kunde vara allt från att någon tappat något på foten, till klämda fingrar, krossad tånagel, förlorad arm. Men vi fajtades för arbetarskyddet, och med åren blev statistiken bättre.

Lokalerna är nu städade, så gott det går att städa gamla fabrikslokaler.

Maskinparken ska avyttras, en enhet har redan sålts till Indien.

Nästa steg är sanering av området efter hundra års industriverksamhet. Kostnaden beräknas till mer än hundra miljoner kronor. Moderbolaget Lafarge har lovat att man ska ta fullt ansvar.

Vad som sedan ska hända med marken och byggnaderna är i skrivande stund inte klart.

Kunde företaget ha räddats?

Torgny Larsson, tjänstledig från bruksarbete sedan 1986 för politiska uppdrag i socialdemokraterna, tror det.

–Från fackets sida försökte vi få i gång samtal om hur vi kunde gå vidare. Mitt i valrörelsen berättar kommunledningen att här ska bli något annat, trots att man visste att det fanns en intressent. Min insats var att försöka få i gång en rekonstruktion som kanske kunde ha räddat 50 av de drygt 70 jobben, säger han.

Men nu har sista pappersrullen tillverkats. Ironiskt nog tillhörde den en leverans till Saudiarabien – där en av Lafarges största kunder finns.

Det var den kunden som för bara ett år sedan skulle ha räddat bolagets framtid med sina stororder.

Minnen väcks. Arne Carlsson i mitten och Torgny Larsson kollar gamla bilder från pappersbruksepoken.
Annons