Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pandemin har delat Sverige: ”Ett gäng som är försiktigt, ett annat som inte bryr sig”

Artikel 155 av 156
Anders Nilssons krönikor
Visa alla artiklar

Termometern visar på en bra bit över 30 grader i skuggan och det är samtidigt över 100 dagar sedan pandemin slog ut hela världen på en och samma gång. Det är en märklig brytningstid där samhället är på väg tillbaka samtidigt som rädslan och oron för smitta finns kvar. Det märks så tydligt när jag rör mig ute i samhället. Det har nästan blivit som två läger. Ett gäng som är försiktigt, ett annat som inte bryr sig.

Det är också ett givet samtalsämne. Även om du är trött på coronakrisen så finns den ändå där och dyker upp i nästan varje samtal förr eller senare. I samtalet utkristalliseras ganska snabbt om du pratar med någon som tillhör de försiktiga eller någon som inte riktigt vill inordna sig efter myndigheternas rekommendationer.

De hälsar armbåge mot armbåge. Sedan sitter de nästan på varandra på serveringar och i parker.

I mataffären står klungor med folk tätt tillsammans. De pratar med varandra och ”de försiktiga” tar långa omvägar runt mathyllorna för att undvika flocken. I kassakön står de flesta lydigt på klistermärkena som ska få oss att hålla avstånd. Så kommer någon och bryter mönstret. Står lite för nära eller mellan två klistermarkeringar. En kund påpekar att avstånd ska hållas men får då en arg blick tillbaka. Kassörskan försöker också gripa in men möts av en utskällning. Det är inte lätt med social distansering. Samtidigt sprider sig ”säga-till-skammen” i butiken.

På lunchrestaurangen är det fullt bland de något utglesade borden i sommarvärmen. Större sällskap slår sig ned tillsammans och det finns inte en enda tom stol. Det är nästan som vanligt. Tur att det finns handsprit lite varstans att tvätta sig med efter att ha avverkat bestickkorgar, servetthögar, serveringsbestick och salladsbord. Köerna är oftast ordnade men plötsligt står ett helt sällskap tätt tillsammans precis bakom min rygg. Folk tar inte i hand. De hälsar armbåge mot armbåge. Sedan sitter de nästan på varandra på serveringar och i parker.

Bland dem som inte är försiktiga finns också ett drag av att nästan överdriva oförsiktigheten.

Ute på stan går det lite bättre att hålla avstånd. Det är som om människor övat sig på att gå men samtidigt undvika att möta någon för nära. En och annan bär munskydd. Här och var ser jag en grupper tätt tillsammans som verkar ha glömt bort vad social distansering betyder. Jag funderar på varför det blir så här. Svenska myndigheter pekar inte med hela handen och säger vad som gäller. De rekommenderar istället människor att vara försiktiga. En del är det. Andra är det inte. Det syns tydligt nu. Bland dem som inte är försiktiga finns också ett drag av att nästan överdriva oförsiktigheten.

För alla som har en anhörig eller nära vän som gått bort i pandemin är det troligtvis stötande att alla inte vill rätta in sig i ledet och följa folkhälsomyndighetens rekommendationer. För alla som jobbar inom vården och sliter i arbetspass som är ett halvt dygn eller längre och som missar hela eller delar av sin semester upplevs nog de oförsiktigas beteende som ett direkt hån.

Det gnälls över att allt är inställt. Att publiken inte får gå in på idrottsarenorna. Att inte svenskar får resa vart som helst. Risken är att de får fortsätta att gnälla. Så länge inte alla är försiktiga lär vi få vänta på att restriktionerna hävs i Sverige.