Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Partiledaren pekade på mig och skrek: Filma!

Sedan folk har skaffat sig smarta telefoner, har man ju vant sig vid att bli fotograferad när som helst.

Annons

Med två tonårsdöttrar i familjen finns det både filmer och bilder på mig när jag gör grimaser, när jag gråter åt tv-program och till med Sverigeblek i bikini på en strand i Italien.

Det är ganska mysigt.

Men det finns också tillfällen när kameran kan fungera som ett vapen: nu kommer vi för alltid att veta hur du ser ut. Vi kommer inte att glömma det.

Det är inte lika trevliga tillfällen.

I helgen fick vi ett tips om att Örebropartiet – ni vet de som bildades efter en konflikt med Vänsterpartiet, bland annat efter att de hade stöttat Revolutionära fronten på Facebook – skulle göra en sandlådekupp mitt bland alla valstugor på Stortorget.

Jag gick dit för att kunna berätta om deras kuppande för våra läsare. Är det valrörelse så är det, tänkte jag.

Och mycket riktigt kom de med sin lilla bärbara sandlåda.

Men sedan blev jobbet krångligare.

Den första örebropartisten jag träffade på, ville inte prata med mig. Bara ledaren fick prata med pressen, hade de bestämt.

Då gick jag till honom, men han gillade å andra sidan inte mina frågor.

Så mitt upp i alltihop knäppte han uppfordrande med fingrarna åt en partikamrat, pekade på mig och skrek ”filma”. Och strax därefter stod en man med en kamera bara någon halvmeter ifrån mig och filmade, varje rörelse, varje ord jag sa.

Kanske var det för att jag skulle komma med i Örebropartiets sociala media-kanaler – kanske för att de aldrig ska glömma hur jag ser ut efter mina obekväma frågor.

Men själv vill jag mest säga en sak till Markus Allard och hans partikamrater: Ni får gärna filma mig hur mycket ni vill. Och använda filmerna hur ni vill också.

Men se för sjutton till att förvarna mig innan, så jag kan sätta på mig lite läppglans.

För det är en sak när mina ungar filmar mig när jag lagar mat eller gör grimaser eller vad som helst – något helt annat när en politisk organisation ägnar sig åt det utan att berätta varför.