Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Punkt för en säsong full av frågetecken

Då har ÖSK spelat sin sista match för den här säsongen på Behrn arena. Och på många sätt blev det en klockren avslutning. Matchen mot Helsingborg var nämligen en match som tydligt symboliserar hela ÖSK:s säsong 2011.

Det började redan innan matchen med skadan på Valdet Rama. Där fick Sixten Boström ändra om i startelvan och det är så det har sett ut hela säsongen. Truppens elva bästa spelare har aldrig startat en match. Boström har fått nöja sig med de elva bästa som är skadefria.

Och visst fanns det fina intentioner. Första halvlek var väl ungefär så bra som man kan kräva att ett ÖSK i nuvarande form ska kunna göra mot Helsingborg. Men med Andreas Haddad och William Atashkadeh på skadelistan blir anfallet för svagt. Ett oturligt baklängesmål senare så var det ridå.

Inget konstigt med det, egentligen. ÖSK 2011 och Helsingborg 2011 är två lag som knappast ens går att jämföra. Köper heller inte snacket om att ÖSK skulle gå in mer motiverade till den här matchen. Helsingborgs motivation att vinna dubbeln borde ju vara minst lika stor som ÖSK:s sista chans att rädda upp en misslyckad säsong. Man vet att det är illa när egna hemsidan måste slå världsrekord i att greppa efter halmstrån för att hitta något positivt i försnacket. Inför matchen meddelade de nämligen att ”ÖSK är sprängfyllt med självförtroende efter den fina insatsen mot Malmö”. Så vitt jag vet blev det förlust även i den matchen och jag tvivlar på att någon av ÖSK-spelarna gick ut och kände sig särskilt självsäker inför mötet med Sveriges överlägset bästa lag 2011.

Patrik Haginges självmål som betydde 0–2 var också väldigt talande för ÖSK:s säsong. Inte bara för att det inte var första gången som Haginge hittade det egna nätet. Den säkerhet som fanns i försvaret förra säsongen när Michael Almebäck spelade till sig både landslagschanser och proffskontrakt är som bortblåst nu. Hade i veckan en lång diskussion med en kompis som var övertygad om att sommarvärvningen Eidur Sigurbjörnsson kommer att utvecklas till en allsvensk startspelare till nästa säsong. I min värld finns inte det på världskartan, även om han för all del visade prov på en fin inläggsfot igår. Och skulle han bli en av de ordinarie byggstenarna i backlinjen redan nästa säsong så säger det mer om ÖSK än om honom.

På tal om värvningar så är det ändå här det största frågeteckenet ligger. Om inte förr så står det nu klart att ÖSK måste värva rejält för att återigen bli ett topplag i allsvenskan. Och just nu känns ÖSK:s transfermarknad lite som när Janne Långben åker på husvagnssemester med Musse Pigg och Kalle Anka. Allt ser ut att gå vägen men plötsligt stannar man upp och tänker ”Vem är det som kör egentligen?”.

Lånet av Riku Riski var, så vitt jag har förstått det, på Sixten Boströms och Lars Mosanders initiativ. Men när det gäller värvningen av Brunet Hay Pinto verkar det som att Sixten har fått en spelare som han själv inte vill ha. Tydligare roller efterlyses när ÖSK nu ska rusta för nästa säsong. För där finns det en hel del att jobba med.