Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Lars Winnerbäck - en monoton resa i beige färgton

Ett fullsatt Conventum älskade Lars Winnerbäck. NA:s Marita Johansen tycker att det är okej, men hade önskat mer musikalisk variation.

Annons

KONSERT

Lars Winnerbäck

Conventum, Örebro 29/10

* *

”Vi älskar Lasse, vi älskar Lasse… ”

Lördagspubliken i Conventum skanderar i värsta hejarklacksstil när kvällens artist nått extranumren. Lasse, det är Lars Winnerbäck. En man som i 20 år byggt upp en enorm skara fans som älskar hans musik. Några av dem fyllde Conventums kongressdel till sista sittplatsen. Det var med andra ord utsålt.

Alla var där för att höra låtar med texter som beskriver vädret, naturen eller årstiderna i kombination med lite diskbänksrealism, kärlek eller politik light. Till enkelt gitarrkomp.

För det går inte att komma ifrån att Lars Winnerbäcks musik inte är av det mest avancerade slaget. Temat i texterna går att känna igen i låt efter låt och variationen i musiken är inte stor. Men det är igenkännande. Det är vemod. Det är vänligt allvar och går aldrig för djupt ner i hudlagren eller skaver på annat vis. Det är kanske väldigt svenskt för det är väldigt lagom. Lite gardellskt mellanmjölkigt.

Lars Winnerbäck målar med sin sång upp bilder av Sverige. Tätorten, mångmiljonprogramsområden, stadens gator och portar och lite landsbygd får sin dos av Winnerbäck. För det är platser som han, och alla vi andra i det här landet, passerar och lever i. Platser där vi tampas med vardagen – den privata och den politiska. Det är snällt, välment och väldigt Svensson-PK. Frustrationen går inte vidare i de i fickan knutna nävarna. Den låter med andra ord inte så mycket. Det blir pratsång med upprepande gitarrackord.

Enkelheten blev om möjligt ännu mer markant i en akustisk och till största delen solo-konsert som den Winnerbäck just nu är ute på turné med. Scenen dominerades av gitarrer som byttes flitigt ut under konserten. Till sin hjälp hade Winnerbäck musikern Mathias Blomdahl och tillsammans fick de till en bättre musikalisk bredd. ”En tätort på en slätt” smyckades med Blomdahls snygga gitarrlek och ”Järnvägsspår” blev en suggestiv mörk upplevelse. Större delen av de övriga låtarna i repertoaren blev mestadels en monoton resa i beige färgton.

Det är ändå skönt att veta att så många lyssnar på Lars Winnerbäck. Han vill väl och känner med hjärtat. Men han rubbar inga cirklar och lär inte förändra världen eller sin publik.

Låtarna:

Lågsäsong

Från kylan in i värmen

Kommer och går

Söndermarken

Vem som helst blues

Snö och marschaller

Khom loy

En tätort på en slätt

Dunkla rum

För dig

Elegi

Sysselmannen

Järnvägsspår

En vän i solen

Hosianna

Extranummer:

Utkast till ett brev

Granit och morän

Elden

Annons