Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Stormen - en förtätad och komprimerad version av Shakespeares drömspel

NA:s recensent Måns Uggla såg Stormen på Örebro länsteater och var särskilt imponerad av Malin Bergs insats . Fyra av fem möjliga stjärnor blev betyget.

Annons

Stormen

Örebro länsteater

Regi: Michael Cocke

Musik: Christer Christensson

I rollerna: Malin Berg, Linus Lindman, Simon Rodriguez, Mats Jäderlund, Hanna Lekander och Aja Rodas

****

”Försoning läker alla sår – men vägen dit kan vara ack så svår” säger huvudpersonen Prospero i en berömd monolog mot slutet av ”Stormen”.

Visst ska man förlåta oförrätter och svek. Men försten rejäl hämnd så att ens antagonister får lida riktigt ordentligt!

Länsteatern och regissören Michael Cocke har förtätat och komprimerat Shakespeares sagospel till en form av kammarspel. Endast sex skådespelare får dela på den annars ganska digra rollistan. Samtliga gör minst två olika roller var. Dekor och rekvisita får stå tillbaka för stämningshöjande musik, ljud- och ljuseffekter. Fokus ligger på skådespelarnas interaktion och uttryck.

Uppsättningen har även lekt och stuvat om rejält bland karaktärerna. Män är kvinnor, söner har förvandlats till döttrar och bröder till systrar. Huvudpersonen Prospero är till exempel hertiginna i stället för hertig, mästerligt och demoniskt gestaltad av Malin Berg.

Den magiska naturanden, Ariel, och Prosperos ”monster”till betjänt, Caliban, har slagits ihop till en karaktär: Ariban, visserligen kraftfullt spelad av Linus Lindman men greppet gör att man får en del problem med handlingen. I originalet konspirerar en drucken Caliban för att lönnmörda sin mästare, men överlistas av Ariel och Prospero. Dubbelkaraktären Ariban blir svår att förstå sig på. Ena stunden mäktig ande med magiska krafter, andra stunden en krälande suput. Inte helt lyckat.

Flera av skådespelarna gör fina insatser. Mats Jäderlund får visa upp två helt olika sidor. Dels som den lågmälde och av sorgförtärde kungen Alonso, dels som kungens betjänt, Stephano, där han tar ut svängarna och spelar kraftigt berusad på ett både komiskt och mycket trovärdigt sätt.

Unge Simon Rodriguez, relativt nyutexaminerad frånTeaterhögskolan i Malmö, gör Prosperos naiva och oförstörda son Miro (dottern Miranda i originalet) på ett charmigt och närmast irriterande blåögt sätt. Kungens rådgivare Gonzalo gör han på bredaste västgötska, vilket lockar till flera muntra fniss från publiken men det blir lite väl mycket buskis för min smak.

Men framför allt är detta Malin Bergs triumf. Hon använder hela sin palett med olika röstlägen, viskningar och rop, dramatiska gester och konstpauser. Blicken är intensiv och rytmen i varje replik är formidabel. Texten blir som musik. Skådespeleri när det är som bäst. En ren njutning.

Pjäsens musik som sådan lämnar däremot inget större avtryck. Christer Christenssons ljudeffekter och -illustrationer är stämningsfulla och förhöjande. Men sångarrangemangen känns ganska platta och sångnumren tillför inte något till varken handling eller text.

Annons