Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Reportage som väcker smärtsamma minnen

Artikeln om Ulrika Björklund har väckt mycket smärtsamma minnen hos mig, från min egen tid på dåvarande ÖLL för några år sedan.

Jag hade två chefer över mig som ville få bort mig och fyra kollegor som hjälpte dem. Solklart var det att ingen av mina kollegor stöttade mig, det hela liknade snarare utstuderad mobbning.

Jag förväntades att delta i möten som jag inte blivit kallad till. Jag fick skarp kritik för att jag var mig själv, en lågmäld men effektiv och omtyckt chef.

Jag jobbade målmedvetet och hade god ekonomi på min ansvarsenhet, jag fick utmärkta betyg i Landstingets aktuella kund- och personalundersökningar, hade ingen frånvaro, var flexibel och jobbade på olika enheter vid behov osv...

Men inget av det fick jag kredit för. Ledningen gick inte att resonera med. Mina förordnanden började bli korta och en dag blev jag kallad till cheferna för att avsluta min anställning, efter 6-7 år.

Snacka om att det är godtycklig kohandel inom regionens hierarki, där det pinkas in revirerer och hederligt arbete med gott resultat är inte vatten värt.

Det enda som räknas är att du ständigt fjäskar för dina chefer, sedan spelar det ingen roll hur du sköter ditt jobb.

Jag har gått vidare i livet, men det är tragiskt att både Ulrika och jag ens någonsin behövt genomlida våra erfarenheter – och detta har skett hos en offentlig och skattefinansierad arbetsgivare.

Det är mycket illa. Utköp blir dyra och tyder på gigantiska problem högst upp i ledning där de tillämpas.

Det gör ont ännu

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel