Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så här pratar du med barnen om döden

Att beröra ämnet döden med barn kan kännas svårt och skrämmande. Men det är viktigt att inkludera de yngre tidigt och vara konkret, menar socionomen och psykoterapeuten Lotta Polfeldt på Bris.
– Vi gör inte barnen en tjänst genom att försöka skona dem, säger hon.

”Nej, det stämmer inte, han kan inte vara död, han ska ju vara med mig i dag”.

Det var femårige Gustafs första reaktion på morbroderns död, minns mamma Erika Lindgren Liljenstolpe. Att inkludera Gustaf, som stod sin morbror Fredrik nära, i sorgen kändes självklart för familjen.

– Det hade känts fräckt mot honom att frånta honom den möjligheten, säger Erika.

Men hon minns också att alla omkring inte såg det som lika naturligt att låta ett barn vara med vid såväl mötet på bårhuset som begravningen.

– En del har blivit lite chockade när jag har berättat, men för oss är det givet att han ska få vara delaktig i sorgearbetet, säger Erika.

Många upplever att döden är ett svårt ämne att ta upp med barn, både när den inträffat och när frågor och funderingar kommer upp spontant. Lotta Polfeldt är socionom och psykoterapeut och arbetar bland annat för organisationen Bris, Barnens rätt i samhället, där hon är med och arrangerar stödhelger för barn i familjer där någon har tagit sitt liv.

– Dels tycker vi vuxna ofta att det är plågsamt att tänka på döden och vi vill skona oss själva från det, dels vill vi skona barnen. Att barn ska behöva vara med om det upplever vi som för smärtsamt, säger Lotta.

Jag tror att det grundar sig i en känsla av att vi önskar alla barn ”Bullerby-livet”. Men det värsta vi kan göra är att inte prata om det alls, menar Lotta.

Speciellt med de små barnen behöver vi vara så konkreta som möjligt.

– Använd inte uttryck som ”morfar har gått bort” eller ”har somnat in”, det förvirrar bara och barnen kan känna att vi har lurat dem. Vi gör aldrig barnen en tjänst genom att använda skonsamma uttryck.

Ha med bebisen när du berättar för de större

Redan barn som bara är ett halvår gamla behöver bli inkluderade i det som hänt, menar hon.

– Ha med bebisen när du berättar för de större. Små barn känner av de känslor som vuxna känner och barn påverkas alltid av ett dödsfall. Har man en gång berättat är det också lättare för föräldern att berätta igen, när barnet blivit lite äldre, säger Lotta Polfeldt.

Hon rekommenderar att låta barn vara med på begravningar.

– Förbered så mycket det går. Gå igenom vad som kommer att ske, både innan och efter begravningen. Berätta att många kommer att gråta. Involvera barnen i de olika stegen, fråga till exempel vilka blommor de tycker att ni ska välja.

Det finns dock situationer där Lotta tycker att det är berättigat att skydda barnen.

– Man bör undvika att berätta om otäcka detaljer kring dödsfall, och när det gäller begravningar är det viktigt att föräldrarna lyckas behålla sin föräldrakapacitet. Vi ska inte skydda barnen från att se andra ledsna men är föräldern extremt uppriven och det inte finns någon annan närstående som kan förmedla trygghet, bör man kanske överväga om barnet ska vara med, säger Lotta.

Skräcken för att bli övergiven är vanlig och naturlig

Även om döden inte varit närvarande kan det dyka upp frågor. En vanlig fråga är ”Vad händer med mig om mamma och pappa dör?”

– Trygga barnet men ta frågorna på allvar. Skräcken för att bli övergiven är vanlig och naturlig. Försäkra barnet om att du inte tror att du kommer att dö på väldigt länge.

Om han eller hon ändå är orolig så tänk tillsammans kring de praktiska frågorna.

– Fundera på vem som skulle kunna ta hand om barnet och fråga den personen. Hjälps åt att hitta lösningar, då släpper barnet ofta saken.

En gammal skinnjacka och ett foto av Fredrik på sitt rum. För femårige Gustaf är det viktigt att vara omgiven av minnen av sin morbror och behovet av att prata om honom är stort. I bland blir han otröstlig vid tanken på att han inte kommer att komma tillbaka.

– Det kan vara svårt att bemöta. Det är tufft att man inte kan kalla tillbaka den person som han saknar så mycket men jag brukar försöka fokusera på alla de positiva minnen som finns och berätta för honom hur mycket Fredrik tyckte om honom, säger Erika Lindgren Liljenstolpe.

SÅ PRATAR DU MED BARN I OLIKA ÅLDRAR

Spädbarn: Låt barnet vara med när ni pratar om det som har hänt.

2–5 år: Berätta genast vad som har hänt. Använd inte metaforer utan var konkret, säg att ”mormor har dött”. Förklara vad död betyder, att det innebär att man inte kan bli levande igen, att man har slutat att andas och så vidare. Berätta hur personen dog på ett sätt som blir begripligt för barnet. Om det handlar om till exempel cancersjukdom så var noga med att poängtera att det inte är smittsamt, eftersom barn i förskoleåldern ofta relaterar till smittsamma sjukdomar.

6–12 år: Barn i den här åldern har ofta många funderingar kring fakta. Det kan vara frågor som ”Hur lång tid tar det innan en kropp ruttnar?”, ”Hur ser man ut efter tre veckor?” och liknande. Var ärlig inför konkreta frågor.

► Barn i skolåldern kan vara bra på att hitta strategier för att slippa tänka på sorgen, genom att till exempel ständigt sysselsätta sig med olika saker. Lämna möjligheter till att prata, men tvinga inte fram något. Låt därmed inte bli att prata med övriga i familjen för att till exempel elvaåringen inte vill prata.

TT NYHETSBYRÅN