Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Segern beviset - ÖSK:s år i år

Noll egna avslut på mål. Ändå en ledning i halvtid som visade sig räcka till tre hyperviktiga poäng i kampen om en Europaplats.
Gaismatchen blev det slutgiltiga beviset – 2010 är verkligen ÖSK:s år.

Det är sällan man hör en segrare klaga så öppet på det egna laget insats. Men när Sixten Boström efteråt pratade om att ”det här var vår sämsta vinst i år” förstår jag honom mycket väl. ÖSK fick inte mycket att stämma mot ett sargat hemmalag som saknade sju spelare.

Spelmässigt vill säga.

Men man fick med sig resultatet som betyder ökad lucka på fem poäng till jagande Elfsborg. Och det betyder i slutänden så mycket mer.

ÖSK kom till Göteborg med chansen att sätta in den avgörande stöten om tredjeplatsen. Den tog man. På köpet lyckades ÖSK också bryta en trist trend med svagt facit på naturgräs i allmänhet och Gais i synnerhet.

På fyra tidigare bortamöten under 2000-talet möten har det bara blivit en poäng och ett mål. Under Sixten Boströms ledning har det blivit storstryk med 3-0 både 2008 och 2009. Kanske därför lite typiskt att när väl nollan spräcktes var det en Gaisspelare som svarade för målet.

Efter drömstarten blev ÖSK passivt. Man drällde med bollen och ställde till det mer för sig själva än att Gais spelade så bra. Det gropiga underlaget gynnade inte snabbt passningsspel. Men det förklarar inte de oförklarligt många felbeslut som flera enskilda spelare tog med Nordin Gerzic som värsta syndaren denna kylslagna kväll.

Jag kan heller inte påstå att vinterkänslan avtog när bandyns världsmästare Magnus Muhrén intervjuades på innerplan i paus.

ÖSK:s framgångsrika säsong har gett många positiva effekter för klubben. Och föder naturligt en rad nya krav. Jag vet att ÖSK:s styrelse redan börjat diskutera viktiga framtidsfrågor. Avvägningarna är många. Vad innebär ett eventuellt Europaspel för klubben? Är Royal league en verklighet att räkna med? Hur ska truppens styrka ökas samtidigt som höjda interna lönekrav ska balanseras? Vilka spelare blir kvar? Vilka försvinner?

Dilemmat är att ÖSK:s ekonomi är stabil men ännu inte på den nivå som de största svenska klubbarnas. För att nå dit krävs förmodligen en nationell storsponsor. Man har inte det överflöd i kassakistan som krävs för att direkt kunna värva ett par tunga affischnamn utan att sälja någon eller några av årets bästa spelare.

Ändå är det en fråga jag inte hört dryftas som kanske är den mest avgörande. Hur ser livet ut för ÖSK utan Sixten Boström?

Nej, han har inte deklarerat att han vill lämna. Jag vet att han brinner för fullt att ta ÖSK så långt det bara går och kontraktet gäller ett år till. Men denna fråga råder varken han eller ÖSK över i slutänden.

Fakta är att Finland fått en usel start på EM-kvalet. Tre raka förluster innebär att förbundskapten Stuart Baxter är nära slutet. I finsk media är diskussionen om efterträdare redan igång.

Sixten Boström är självklart ett hett namn. Kanske det hetaste. Särskilt mot bakgrund av att Finland i dag bara har två huvudtränare som jobbar i klubbar på högre nivå utanför landets gränser. En i Skottland och en i Örebro.

I Herman Nikolic utmärkta intervju i NA-tv resonerade Sixten själv om detta nyligen med ord som ”det är en ära att få träna sitt landslag”, och citerade Erik Hamréns uttalande ”i princip ett erbjudande man inte kan tacka nej till”.

Lägg därtill att Sixten Boström och hans parhäst Lars Mosander båda har ett förflutet på finska fotbollförbundet så krävs ingen Einstein för att inse att duon kommer att vara först att få ett samtal när Stuart Baxter får gå.

Det är en fråga som inte avgörs av pengar. Ett hedersuppdrag. Just därför är den kanske den mest svårhanterade för ÖSK-ledningen. Dessutom finns en ironisk poäng i sammanhanget: I så fall har Finlands tre senaste förbundskaptener (Roy Hodgson före Baxter) alla tränat ÖSK.

Allra sist: Det är förtvivlat svårt att bli profet i sin egen hemstad. ”Johan” Alvbåge ropade speakern när ÖSK-spelarna presenterades. Det taggade honom garanterat extra.