Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Självklart ska vi mäta andelen kvinnor och män

Häromdagen visade sig internet från sin sämsta sida. Dagens Nyheter berättade på Twitter att de hade infört en så kallad "genusrobot" vilket är ett program som registrerar hur ofta kvinnor förekommer i tidningens artiklar.

Annons

Det var alltså inte kvotering utan ett program som skulle hjälpa individuella skribenter med att skapa en helhetssyn över vad de skriver. Helt enkelt se till att man inte alltid rörde sig på invanda stigar vilket inte kritikerna av "genusroboten" gillade. Det började snabbt talas om kvotering och att DN återigen ville "berätta för oss andra vad vi ska tycka" för att använda några av de mer snälla omdömena. Men kritikerna hade för en gångs skull helt och hållet fel.

Det handlar inte om någon ondskefull plan att utmanövrera kvinnor utan om ett slentriantänkande som slår till när man minst anar det.

Som professionell skribent är det lätt att hitta älsklingsämnen och trampa vidare på invanda stigar. Jag själv om något är ett exempel på detta då jag ofta och gärna skriver om historiska företeelser och då jag på denna sida framhållit rikskanslern Axel Oxenstiernas gärning kan det även hända att jag skriver om män istället för kvinnor. Det handlar inte om någon ondskefull plan att utmanövrera kvinnor utan om ett slentriantänkande som slår till när man minst anar det. Det är därför jag applåderar ett imitativ som DN:s genusrobot och detta trots att jag inte är för statligt sanktionerad kvotering. För mätningar av kvinnors och mäns utrymme på exempelvis NA:s ledarsida dikterar inte hur det ska gå till utan ger underlag som jag som skribent kan agera utifrån.

Dessutom är det sunt marknadstänkande då, krasst uttryckt, kvinnor också läser tidningen och någon form av balans säkerligen ökar artiklarnas attraktionskraft. Men det gäller inte femtioprocentig rättvisa utan handlar som sagt om att hitta balansen för att både attrahera läsare och utmana mig själv som skribent. För även om invanda stiga är lätta att trampa på blir det i längden tröttsamt för läsarna om man tjatar om samma sak och ständigt återvänder till samma auktoriteter inom ett ämne. Själv skulle jag inte vilja läsa en sådan skribent och gör därför allt i min makt för att inte heller bli en sådan.

För det handlade om att inkassera poäng hos vissa och kritik hos de som på sociala medier satt i system att "avsky DN".

Det är därför som DN:s så kallade genusrobot förtjänade beröm och inte kritik även om jag själv såg det komiska i att det prompt måste göra det offentligt. För det handlade om att inkassera poäng hos vissa och kritik hos de som på sociala medier satt i system att "avsky DN". På ett personligt plan deltar jag också i cirkusen då jag tycker det är nödvändigt att kommentera men det får jag helt enkelt leva med. För initiativet är som sagt bra då det helt enkelt gör tidningen vassare och jag ska själv försöka föra mer statistik kring det jag skriver. Blir det för ensidigt är det dags att ändra vinkel och positivt överraska läsarna genom att visa att min repertoar är bredare än den vanliga invanda vägen.

För initiativet är som sagt bra då det helt enkelt gör tidningen vassare och jag ska själv försöka föra mer statistik kring det jag skriver.

Så nästa gång någon rasar över att ett privat företag samlar information för att bli bättre på jämställdhet bör det betänkas att detta inte handlar om kvotering utan om en vilja att bredda sin kundgrupp. Det är helt enkelt smart marknadstänkande och det ska applåderas av den som gillar frihet och kapitalism.