Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ska detta vara Sverige av i dag? Arbetslös – sjuk –fattigpensionär

Är fattigpensionär trots att jag har arbetat större delen av mitt liv. Var den som alltid ställde upp och sällan sjukskrev mig fastän jag ofta borde. Kände ett stor ansvar för mitt arbete, det var stressigt men betydde mycket.

Sen började det bli omorganisationer på grund av att företaget köptes upp i omgångar. Många tjänster skulle dras in och i omgångar.

Till slut var det min tjänst som skulle bort och jag kunde kanske få en annan tjänst med hjälp av LAS. En läkare ville sjukskriva mig för att jag mådde dåligt men eftersom jag från början ville stanna kvar och få en annan tjänst så skulle det inte se bra ut. Men, snart var jag både utarbetad och slut, mådde mycket dåligt av alla omorganisationer och fick uppleva hemsk mobbning samtidigt med flera nära dödsfall vilket gjorde att jag inte orkade längre och tog mitt avgångsvederlag och blev av med min tjänst.

Jag bad en läkare om remiss till USÖ beträffande min mage men han vägrade. Hen sa även att jag hade tagit för mycket av hens tid.

Kroppen och psyket var helt slut med värk överallt som land annat gjorde att jag varken kunde resa med buss eller flyg utan att bli dålig och gympa var det inte tal, kräktes och mådde dåligt, gympa som jag alltid tyckt om..

Arbetsförmedlingen och Trygghetsrådet ville att jag skulle skaffa intyg och få en diagnos men läkarna var inte till någon hjälp. De läkare jag träffade var mycket nonchalanta som bara skickade mig till sjukgymnaster och skrev ut värktabletter utan att ta reda på problemen. Jag bad en läkare om remiss till USÖ beträffande min mage men han vägrade. Hen sa även att jag hade tagit för mycket av hens tid. En annan läkare sa att jag kom med en massa krav bara för att jag sa att jag inte skulle kunna klara av att jobba heltid längre.

Handläggare på Försäkringskassan var hemska och nonchalanta. Övriga på Försäkringskassan hänvisade bara till paragrafer. Det lustiga är att det finns en del som kan få hjälp men det beror väl på vilken läkare respektive handläggare man får och att man kan tala för sig med mera.

Jag blev tvungen att delta på en massa kurser och praktikplatser och min hälsa var inte alls bra. Vid flera tillfällen var jag på väg att kasta in handduken, blev deprimerad och var helt under isen.

Till slut tog jag ut pension i förväg, jag orkade inte längre vilket har gjort att jag kommer att ha en dålig pension under hela mitt liv. Efter att jag hade gått i pension så fick jag mina diagnoser, det var så dags.

Ska detta vara Sverige av i dag där man ska känna sig trygg och få hjälp och stöd? Varför tar inte läkare på vårdcentralerna människan på allvar?

”Fortfarande bitter”

Lindesberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel