Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolan har försummat sitt demokratiuppdrag

Annons

Under en längre tid har skola och utbildning varit upptagen med att stiga i graderna i internationella test, såsom PISA, parat med att eleverna skall prestera i nationella ämnesprov. På senaste tid har också läroplanernas innehåll diskuteras och där Skolverket förordat en markant förskjutning, så att de enkla fakta skall prioriteras och denna inriktning gäller i större utsträckning genom hela grundskolan och gymnasiet med speciell betoning på de lägre stadiernas innehåll.

I SVT 2019-12-18 uttalar sig Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson: ”Nya kursplanen: Små barn ska inte analysera och reflektera (…) ska skolan ta ansvar för grundläggande kunskaperna som att läsa och skriva.” För det första kan man ju undra över vad Skolverket tror att lärarna sysslar med i det vardagliga klassrumsarbetet och för det andra kan man ju undra över varför inte barn skall prata och resonera om sina upplevelser i skolan och utanför skolan.

Det svenska skolväsendet har präglats av två stora forstransuppdrag genom historien.

I den skolpolitiska diskussionen och de förändringar som föreslagits har den grundläggande frågan om skolans demokratiuppdrag kommit helt i skymundan och detta i en tidsanda, där demokratin allt mer är ifrågasatt med lite olika betoningar av framträdande politiska ideologer och ledare inom nyliberalismen och högerpopulismen.

Det svenska skolväsendet har präglats av två stora forstransuppdrag genom historien. Under över 250 år var Luthers ”Lilla Katekes med Hustavlan” skolans grundläggande läromedel, och länge det enda som var av vikt att kunna utantill, vilket också manifesterades utanför skolan i husförhören. Den kyrkliga fostran var skolans centrala uppgift för att ge barn och ungdomar den viktiga insikten om vilken plats Gud hade tilldelat dom att förvalta i samhället. Skolsystemet var ända fram till 1940-talet ett klassamhälle i miniatyr, där den kristna undervisningen slog fast vikten av klassamhällets bevarande. Rekryteringen till olika skolformer gav en tydlig bild av att olika sociala grupper gick i skilda skolor under inledningen av 1900-talet… och kritiken kom successivt att allt oftare riktas mot skolväsendet, när liberaler och socialdemokrater blev starkare, för att det konserverade skillnaderna mellan sociala klasser, mellan stad och land …och mellan flickor och pojkar.

Efter II:a världskrigets slut uppstod en bredare diskussion om skolans innehåll. Erfarenheterna av världskrigets och nazismens verkningar satte fostransfrågan i ett vidare perspektiv:

Hur försvarar och utvecklar vi demokratin?

Statsminister Tage Erlander menade att det viktigaste var att fostra människor så att de inte ”…till följd av en stark specialisering blev blinda för vad som hände ute i samhället.”

Tidigare hade kyrkans fostran inom skolan varit den självklara grunden för all skolundervisning, men när läroplanerna successivt breddades och moderniserades hade fostransuppdraget inte varit lika tydligt. Nu blev det viktigt att skolan skulle stimulera till delaktighet och medansvar – att skolan bidrog till att en aktiv demokratisk medborgare klev ut i samhället.

Frågan är ju, vilken kunskap man anser vara värd att uppmuntra och därmed bygga det gemensamma samhället på

Detta uppdrag har under de senare decennierna tonats ned och ibland helt försvunnit ur den skolpolitiska agendan. Det är hög tid att åter ta skolans demokratiuppdrag på allvar och inte falla i farstun för de högröstade, som hävdar att skolan brister i sitt förmedlande av ”kunskap”. Frågan är ju, vilken kunskap man anser vara värd att uppmuntra och därmed bygga det gemensamma samhället på. Det är alltid ett val man måste göra och dagens entoniga skolpolitik har lämnat demokratiuppdraget vind för våg. I bästa fall, när demokratin lyfts fram i skoldebatten, blir det tyvärr nästan uteslutande ett formellt sätt att se på demokratiutbildningen, där antalet ledamöterna i Riksdagen blir att tenta av.

Dessa fakta är inte oväsentliga, men för att kunna försvara och utveckla demokratin krävs något mer – att skolan bidrar till att genomföra en utbildning som ser den flerbottnade pluralistiska kommunikationen mellan människor som den demokratiska livsformen. Skolan har under vårt individualistiska tidevarv varit alltför ensidigt inriktat på en enskilde individens utveckling. Men denna självklara utgångspunkt; att se till att understödja och möjliggöra den enskilde elevens utveckling; bör inte vara det allt allenarådande i skolans uppdrag.

Det är hög tid att skolan tar demokratiuppdraget på allvar i en tid när demokratin ifrågasätts.

Med blicken för det nödvändiga försvaret av vårt demokratiska samhälle behöver undervisningen lära eleverna kunskaper om hur man utvecklar kritiska frågor om det framtida samhällets utformning; att involvera eleverna där skolan bidrar till att utveckla ett växande intresse för samhällsfrågor. Varje elev i vårt demokratiska samhälle behöver inom och utom skolans ram ges möjligheter att förstå kontroversiella problem och i skolan ges tillfälle att analysera och diskutera dem – utan att elever och lärare utsätts för skolpolitiska ”kunskaps”-attacker; att de bara ”sysslar med flum”; när de i realiteten just ökar kunskapen hos eleverna att hantera och förstå samhället som omsluter dem.

Det är hög tid att skolan tar demokratiuppdraget på allvar i en tid när demokratin ifrågasätts. Skolan behöver vara en demokratiskapande institution, där eleverna lär sig vara kritiska med underbyggda argument, lär sig hur man blir en undersökande medborgare som prövar olika lösningar i en öppen och respektfull anda. Ge lärarkåren redskapen och de skolpolitiska omständigheterna för att detta skall bli möjligt – att kunna försvara vår kommunikativa demokrati!

Stefan S Widqvist

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel