Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skuggan av Roxette ställer krav på Marie

Som Roxette-medlem äger Marie Fredriksson världen men på svensk hemmaplan måste hon som soloartist ändå upp till bevis. 14 år efter senaste soloturnén och i höstas, när senaste albumet "Nu" släpptes, var det 17 år sedan hon gav ut ett svenskspråkigt album.

Musikpubliken har världens kortaste minne, sägs det, men på Conventum var det välfyllt när Marie för turnéns andra konsert kom till Örebro.

Det kanske är orättvist att redan nu komma med invändningar men Marie har inte kvar sina tidigare klockrena röstresurser. Hennes stämma flög iväg några gånger, likaså några missade textrader, och sedan fick hon flera gånger kämpa för att hålla jämna steg med ett muskulöst bredbent kompband.

Det gav inte Marie de bästa förutsättningar att bjuda på en föreställning av mänskligt personlig touch. Gitarristerna fick mig ibland att tänka på Toto ("Det regnar igen") eller regelrätt hårdrock ("Mellan sommar och höst") och gitarrorgierna på den annars underbara "Den sjunde vågen" var både brutala och omotiverade.

Då kände sig både Marie och vi i publiken mer bekväma i det lugnare mellanpartiet, "Ett hus vid havet", "Ett bord i solen" och "Så skimrande var aldrig havet". Eller i de halvakustiska arrangemangen av "Ännu doftar kärlek" och finalen "Tro".

Jag ska för en gångs skull inte klaga på en artist som litar mer på sin gamla hits än på de nya låtarna ty senaste albumet "Nu" är en parentes i Marie Fredrikssons skivkarriär. Ett fint urval från Maries samtliga fem tidigare svenska album blev därför konsertens ryggrad. På det viset förvandlades konserten från "Nu" till "Då".

De så kallade gamla hitsen, dit vi kan räkna "Ännu doftar kärlek", "Efter stormen" och "Den bästa dagen", möttes med både allsång och stående ovationer redan i introt. Innehållsmässigt underhållande och en välkommen återblick på ett svenskt låtmaterial som hamnat i Roxette-skugga under flera decennier tillbaka.

I Roxette-konceptet fyller Marie sin plats men som soloartist är hon inte längre den självlysande sångerska hon en gång var men med lite försiktigare arrangemang hade konsertupplevelsen kunnat utvecklats till något stort och personligt.