Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alexandras dikter blir bok - 14 år efter självmordet

”Jag lever för att skriva och skriver för att överleva.”Alexandra lät känslorna förvandlas till ord i sina dikter, tills en dag då orden plötsligt tog slut.Sjutton år ung tog hon sitt liv.

Annons
Alexandra och Rose-Marie Flodman tillsammans i England, när Alexandra gick i åttonde klass. Hon ordnade själv en praoperiod i England. ”Hon älskade att resa”, berättar Rose-Marie.

Det har snart gått fjorton år sedan den där sommarmåndagen, när Rose-Marie Flodmans värld rasade samman. Beskedet att polisen hade hittat hennes dotter Alexandra död i Venaskogen blev en chock som naglade sig fast i Rose-Maries kropp.

- Sedan dess har livet handlat om att bearbeta ett trauma. Det har tagit tid, men nu kan jag andas igen.

Det professionella stöd som Rose-Marie har fått under flera år har kompletterats – av Alexandra. Dikterna, texterna och novellerna som hon lämnade efter sig har hjälpt Rose-Marie att bearbeta sorgen och samtidigt känna glädje. Texterna har nu blivit till en bok.

- Hennes ord har hjälp mig att förstå bättre.

Att Alexandra tyckte om att skriva i sin ensamhet, det visste Rose-Marie. Men tonåringen visade sällan familjen sina känslofyllda dikter, utan förvarade dem i en stor låda.

Efter självmordet stod lådan framställd mitt på golvet i Alexandras lägenhet med locket öppet.

- Det var som om hon ville säga någonting. Jag tog med dikterna hem, men förmådde inte läsa igenom dem. Det gjorde för ont, så lådan blev stående i ett skåp.

- Men tanken har alltid funnits att en dag ge ut dem.

I oktober förra året tog hon mod till sig och började läsa Alexandras texter.

- Jag blev helt förstörd av den djupa sorgen som återvände, och ställde tillbaka lådan i skåpet igen. Men efter samtal med vänner gjorde jag ett nytt försök några veckor senare, och då var jag redo.

I dagarna kommer boken ”Jag älskar poesi”, skriven av Alexandra Flodman, utgiven av mamma Rose-Marie.

- Jag vet att hon ville dela med sig av dikterna till andra. Nu har jag hjälpt henne där hon finns nu.

Den unga kvinnan på bilderna ler in kameran. En tonåring som älskar att åka tåg, resa, vara på väg. Inget i leendet avslöjar de inre demonerna som i själva verket gjorde resandet till flykt.

Den eviga frågan ”varför” kommer aldrig att få ett svar. Rose-Marie Flodman har framgångslöst famlat efter förklaringen till att hennes flicka hamnade i en ond depressionsspiral som hon aldrig lyckades ta sig ur.

- Hon var en helt vanlig tjej med ordnade förhållanden och relationer. Men hon hade stora krav på sig själv när det handlade om att lyckas i skolan och med annat.

I åttonde klass blev Alexandras psykiska ohälsa tydlig och med hjälp av fältassistenten på skolan kom familjen i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Alexandra ville själv komma in på mottagningen och under vårterminen utreddes hon.

I maj kom bakslaget:

- ”Du är inte tillräckligt dålig.” Så förklarade läkaren för Alexandra att hon inte fick komma in på BUP. Jag tror att hon kände sig väldigt sviken, säger Rose-Marie.

Sommaren som följde blev kaotisk: Alexandra var självdestruktiv och vilse – försökte ta sitt liv upprepade gånger och rymde hemifrån.

Ropen på hjälp resulterade i att hon till slut fick plats på BUP under två veckor, innan mottagningen stängde för semester.

När hösten kom vägrade Alexandra återvända till skolan.

- Det var en mardröm men rektorns ord lugnade mig: ”Det viktigaste är att Alexandra mår bättre – skolan kan hon alltid läsa in senare”.

Under hösten fick Alexandra samtalstid med en psykolog två gånger i veckan – men tonåringen ville ha mer hjälp och fick till slut plats på BUP, där hon också slutförde grundskolan.

Mottagningens svensklärare upptäckte Alexandras intresse för att skriva och uppmanade henne att fortsätta utveckla sin talang.

Våren året därpå, 2001, när Alexandra gick teaterestetlinjen på Risbergska och bodde i en egen lägenhet under BUP:s försorg, skickade hon in novellen ”Inre glöd” till Aftonbladets och Unicefs novelltävling för tjejer mellan femton och tjugo år.

Alexandras bidrag vann tävlingen – men när priset skulle delas ut under hösten var det redan för sent.

Rose-Marie Flodmans hjärta har sargats svårt av sorg. 1995 dog hennes syster Rigmor i cancer.

- Alexandra blev väldigt känslig vid separationer från människor. Det kunde handla om någon anställd på BUP som slutade sin anställning eller vad som helst.

- Min syster och Alexandra var väldigt tajta, Rigmor var hennes favoritmoster och när hon gick bort var det ett hårt slag. Jag tänker ibland att om inte Rigmor hade lämnat oss så hade Alexandra aldrig gått den vägen.

Alexandra Flodmans poesi är fylld av sorg, förtvivlan och maktlöshet, men också av underfundighet och hopp. Fram växer bilden av en ung kvinna med mycket att säga och en önskan om att få andra att lyssna.

- Det fina med Alexandras texter är att de kan läsas flera gånger och att de förändras beroende på det egna jaget och hur man mår för tillfället.

Rose-Marie hoppas att Alexandras bok kan vara en hjälp för andra i samma situation, inför minst för unga människor.

- Om man själv går runt och funderar på saker, kan hennes poesi hjälpa en med bearbetningen och att förstå varför man tänker som man gör.

Varenda en av Alexandras texter finns med i boken, ett beslut som Rose-Marie fattade ganska snabbt:

- Jag skulle aldrig kunna redigera bort några av Alexandras tankar.

Mer läsning

Annons