Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anorexin ödelade flera av Annas ungdomsår

När Anna var 13 år insjuknade hon i anorexi. Det här är hennes berättelse om hur sjukdomsåren stal flera år av hennes tonårstid. En subjektiv bild av en ung flickas kamp mot kilona.

Annons
Anna hetsade sig själv att jaga gram.

– Jag var insnöad i min egen värld och det är utifrån den världen jag tolkar det jag vill berätta, säger Anna.

Framför mig sitter hon, en glad och harmonisk kvinna. 35 år, 164 centimeter lång, normal kroppsbyggnad och med ett enormt leende. Det är svårt att förstå hur den här vackra varelsen kunde späka sig själv så hårt att hon en dag vägde 39 kilo och dessutom hade skavsår på ryggen efter alla situps hon tvingade sig till.

– Jag har alltid varit lite mullig och det var i årskurs sex som jag började att gå ner i vikt. Jag upptäckte att jag kunde kontrollera maten och min träning plus en förälskelse som gjorde att jag tappade matsugen blev en dålig kombination. När jag berättade för min bästa vän att jag bara hade ätit två potatisar till middag blev det på något vis startskottet.

Tappade 20 kilo

På ett års tid tappade Anna 20 kilo och med dem även mensen. På sommarlovet mellan sjuan och åttan uppmärksammade Annas mamma hennes problem och gav sin dotter sommaren på sig att lugna ner sig, i stället eskalerade det mer än någonsin.

– På sommaren kunde jag fokusera helt på att träna och inte äta. När mamma tog med mig till läkaren på hösten kände jag mig enormt kränkt.

Då började en behandlingsperiod för Anna som fick träffa en psykolog en gång i veckan samt läkare för att bland annat väga sig.

– Jag minns vägningen och hur det blev en sport för mig och hur det i stället trissade i gång mig. Jag ville prestera, även inför dem. Ribban höjdes från att ha varit ett nederlag att gå upp i vikt mellan vägningarna till att det var ett nederlag om jag inte hade gått ner. Det upptäckte läkarna och när de slutade väga mig vägde jag 39 kilo, sedan gick jag ner lite mer ändå.

Fick uppmärksamhet

Anna beskriver sin viktnedgång med att hon kände sig sedd, att hon fick uppmärksamhet. Hon var duktig i sina prestationer och smal var lika med att vara söt eller snygg. Att folk runt omkring henne uppmärksammade henne var viktigt och något begrepp om sin självbild hade hon inte. Självbilden har hon fortfarande problem med än i dag.

– Jag hade detaljfokus och såg på så vis att jag var smal att till exempel revbenen stack ut men helhetsbilden och känslan var att jag var tjock.

Även i vuxen ålder tappar Anna matlusten när hon mår dåligt och Anna tror att det kan ha varit en orsak till hennes sjukdom.

– Känslan av kontroll kändes så bra och jag ville vara den duktiga flickan och vara bra på allt.

Till en början var det positiv respons om att Anna blivit av med barnhullet och vuxit till sig, men när allt för många kilon försvann tystnade kommentarerna.

– Jag ville vara bäst. Om jag gick upp i vikt, vem skulle jag då vara? Det kändes som att hela världen var emot mig och att ständigt ljuga för mina medmänniskor blev fullt naturligt.

Med lögner lärde hon sig hur hon skulle säga och göra för att få föräldrarna att tro att hon visst hade ätit. Detta för att slippa diskussioner, bråk, ledsamhet och besvikelse.

– Jag bakade och lagade mat i mängder som jag bjöd på. Jag provsmakade aldrig någonting och när andra åt och jag avstod kände jag mig ännu renare. Jag hade ”vunnit” extra duktighet och de kalorier som de andra hade fått i sig när de åt hade jag lyckats undfly om jag inte åt. Jag skulle alltid äta minst av alla i sällskapet, för att vara säker på att jag inte skulle gå upp i vikt.

Hittade sätt att röra sig

Anna åt minimalt och rörde på sig maximalt.

– Jag vet egentligen inte hur jag orkade, jag måste ha gått på manisk envishet och kamp mot ångest. Jag hittade alltid sätt att röra på mig så mycket som möjligt.

Hon berättar om tillfällen när hon hjälpte till hemma. Om Anna skulle gå ner i källaren med tomglas gick hon med en flaska i taget för att få springa så mycket som möjligt. Likadant var det när diskmaskinen skulle tömmas, en sak i taget.

Det finns inga foton på Anna från den här tiden, hennes föräldrar orkade inte.

Anna själv hade stenkoll på sina mått och visste precis hur stora låren fick vara eller hur hon kunde kupa händerna över sina höftkulor.

Hon fick skavsår på ryggen, mer behåring på armarna, vätskeödem och dålig cirkulation i fötterna. Sedan kom dagen då Anna inte längre hade kontroll över sin kropp.

Kroppen bestämde själv att den inte ville behålla maten och Anna mådde ständigt illa.

Mer läsning

Annons