Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bildspel: Pernilla, 41 år

I Örebro län finns drygt 20 000 kvinnor som fyllt 40 men inte 50 år. En av dem är Pernilla Andersson i Frövi, hon är 41 år. Hur är det att vara Pernilla?

Annons
Pernilla Andersson, Frövi.

För att se Håkan Ekebackes bildspel om Pernilla Anderssons vardag, klicka här!

– Jag kommer så väl ihåg min allra första fotbollsträning när jag var liten. Det var blött i gruset och jag hade gummistövlar på mig. Jag tyckte det var så himla roligt.

– Jag tror inte jag missade en enda träning sen, förrän jag fick barn när jag var 24.

Pernilla Andersson ville egentligen utbilda sig till idrottslärare. Men betygen räckte inte till. Det fick bli idrottande på andra sätt.

Hinner inte idrotta självNågra år var det volleyboll som stod i centrum. Hon både spelade och tränade såväl barnlag som damlag i Frövi. Nu har hon varit tränare för sonens fotbollslag under sju år.

– Nu är grabbarna 14, 15 och 16 år och de har växt om mig allihop, säger hon och skrattar.

Eget idrottande hinner hon inte med, förutom långpromenader i rask takt, ofta tillsammans mwed sambon Anders.

Redan i högstadiet började Pernilla jobba extra i Expertbutiken. Där blev hon kvar, men arbetsuppgifterna har skiftat genom åren.

– Det är ingen långtråkig bransch, här händer något nytt hela tiden. Vi får in nya teknikprylar som jag måste lära mig så jag kan förklara för kunderna. Och nu har vi bytt kassasystem som vi brottas med.

Inrutat – och tryggtHon jobbar varannan lördag, men väger upp det med att sluta klockan tre ett par dagar i veckan. Tiden behövs till fotbollen och barnen.

– Det går i ett, nonstop. Jag lever ett ganska inrutat liv, men det är väl en trygghet i det. Jag trivs med livet. Har det bra nu.

I den här åldern upplever Pernilla att hon har landat. Saker som hänt har format den hon nu är. En sådan sak är skilsmässan för snart tio år sedan. Då bröt hon upp från huset som hon och maken byggt tillsammans, från hans släkt och vänner.

– Det lärde mig att man ska vara mer rädda om varandra, inte ta varandra för givet. Jag och Anders tar oss verkligen tid. Vi sitter ofta vid köksbordet och pratar med varandra om allt på vardagskvällarna.

– Att skiljas är bland det jobbigaste man kan göra. Det gjorde verkligen ont. Fy sjutton, den tiden vill jag inte ha tillbaka.

Tomt utan tonåringarnaBarnen har hela tiden bott varannan vecka hos sin pappa.

– Det har fungerat jättebra. Men det är nästan svårare nu när de inte är här. Det blir så tomt utan tonåringar i huset, de är ju mer som kompisar nu.

Även om varken Emelie eller Kristoffer kräver direkt omsorg nu så är det fortfarande mycket av vardagen som kretsar kring dem. Hon har ofta deltagit i deras aktiviteter, hållit i insamlingar, arrangerat klassdiscon ... Nu handlar det mer om att skjutsa och hämta från kompisar och arrangemang. Även mitt i natten.

”Underbart” säger Pernilla om att vara tonårsförälder. Men också fyllt av oro.

– Man har inte full koll. Det är ett hårdare klimat än när jag själv var tonåring. Det är verkligen bra med mobiltelefon.

– Tänk om jag skulle byta liv med någon, så där som på tv-programmet. Det kunde vara roligt, men jag skulle nog bara stå ut en vecka. Jag gillar mitt liv!

Mer läsning

Annons