Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Dala" fyller 60 år: Jag har inte tid att se ÖSK

En gång, långt före Zlatan Ibrahimovic, var han Sveriges bästa fotbollsspelare och fick Guldbollen.I dag fyller Sven ”Dala” Dahlkvist 60 år.

Annons

Egentligen skulle han aldrig ha blivit mittback.

– Det var en nödlösning, förklarar Sven Dahlkvist lika plötsligt som oväntat.

"Dala" sitter på sitt kontor på Nygatan, som regionchef på Sensus studieförbund, och berättar historien om hur han som ung skyttekung i division 6-klubben Gagnefs IF blev en av Sveriges bästa försvarare. Bakom förvandlingen låg en av svensk fotbolls största skyttekungar, Gunnar Nordahl.

– Två mittbackar gick sönder i AIK och Gunnar, som var tränare i AIK, kom på idén att jag skulle pröva som mittback i en träningsmatch mot Åtvidaberg. Det såg hyggligt ut och jag fick debutera på den positionen i derbyt mot Djurgården. Vi vann med 2–0 och jag blev matchens lirare.

– Sen var det kört. Jag satt och tjurade i omklädningsrummet över att jag aldrig mer skulle få vara center, säger han.

Är du glad eller ledsen över det i efterhand?

– Jag är glad eftersom jag fick Guldbollen. Hade jag varit center hade jag aldrig fått det priset. Det är bättre att vara Sveriges bästa fotbollsspelare än att vara en lycklig målgörare, resonerar Sven.

Guldbollen, som han förärades 1984 och som numera per automatik tillfaller Zlatan, är det enda pris som Sven har framme. Övriga pokaler ligger i ett skåp och skräpar ute i sommarstugan. Men så har Sven, trots sina framgångar, aldrig varit någon fotbollsnörd. Mannen bakom ÖSK:s mest framgångsrika period i klubbens 107-åriga historia – som spelare, tränare och klubbdirektör åren 1988-99 – syns aldrig på ÖSK:s matcher.

– Jag har inte tid, förklarar han.

Han berättar att han såg en kvart av AIK:s derbymatch mot Djurgården häromdagen på tv. Sen fick det räcka.

– Jag har inga kontakter alls med några spelare. Det är kul att träffas men har inget behov av att umgås. Jag har annat för mig.

Istället lägger han mycket av sin tid på att följa dottern Lisa som just nu laddar för VM i Kanada.

– Lisa var inte ens ett år när vi flyttade till Örebro. Hon hängde med mig till jobbet på fredagarna när vi fick strul med en dagmamma. På dagtid träffades ÖSK:s marknadsutskott på Hotel Grev Rosen. Lisa lekte med sina leksaker under bordet och jag fick muta henne med godis.

Sven har en bra relation med alla sina tre utflugna barn. Något som han aldrig fick uppleva med sin egen far som var präst i Gagnef i Dalarna.

– Min pappa dog när jag var fyra år, i lungemfysem. Han tog inte den läkarhjälp som han kanske borde ha tagit. Min mamma har uppfostrat oss tre bröder och det har varit kristna traditioner, säger han.

Det måste ha satt sina spår att förlora sin pappa så tidigt i livet?

– Jag vet inte. Jag har funderat nån gång om jag har några minnen av honom men det har jag inte.

Sen byter Sven samtalsämne.

Gång på gång kommer vi tillbaka till fotbollen.

På 70-talet fanns det en välkänd ramsa på de svenska fotbollsarenorna där AIK drog fram: ”Rädda våra liv, rädda våra barn, bort med Dala från fotbollsplan!”.

– Den kom från Bajen-klacken, säger Sven igenkännande.

Hur kände du när de ropade den?

– Respekt!

– Bajen retade upp sig på mig, tyckte att jag var så oteknisk men samtidigt så svår att ta sig förbi. Och dessutom gjorde jag mål. Hammarby anlitade en psykolog som sa att de inte skulle kalla mig för Dala utan för Sven för det lät mer som en schyst kille.

Tillsammans med Glenn Hysén bildade Sven ett framgångsrikt mittlås i landslaget i början av 80-talet.

– Jag spelade i landslaget fyra år på raken, alla matcher, 90 minuter. Blev inte utbytt nån gång. men vi kom aldrig till VM eller EM.

Största matchen i karriären var 3–0-segern mot regerande världsmästarna Italien inför 80 000 åskådare i EM-kvalet i Neapel 1983.

– Det var sånt tryck från läktarna att man inte ens kunde prata med kompisarna på plan. Man var som i en bubbla.

Sven säger att italienaren Paolo Rossi, skyttekung i VM 1982, är den bästa spelare han mött och han minns när han bytte tröja med Rossi i samband med 2–0-segern i Göteborg i samma EM-kval.

– Jag stod och väntade på honom vid uppvärmningen men hade ingen känsla för hur stor han var, det var inte lika mycket media på den tiden. När jag såg hur liten han var tänkte jag ”Paolo Rossi, vilken liten skit!”, säger han och ler åt minnet 32 år senare.

Hur känns det att fylla 60?

– Nu fasen blir man gubbe! Jag har aldrig haft nojor över 30, 40 eller 50 år ... men 60 ... nu är man ju gammal.

Han haltar fram, en utsliten höft ska opereras i höst.

– När man har ont i höften känner man sig extra gammal. Jag har gått och kämpat nåt år för länge, säger han.

Hur firar du 60-årsdagen?

– Med familjen i Stockholm. Det blir ett program på eftermiddagen och sen har Lisa match klockan tio på kvällen så det blir en av höjdpunkterna.

Intervjun är över och NA:s fotograf öppnar balkongdörren för att ta bilder.

Men det blir inga.

– Jag har svindel så jag törs inte gå ut, förklarar Sven.

En lite oväntad rädsla hos en höjdspelsspecialist.

Har fyra barnbarn

Född: I Mockfjärd.

Ålder: Fyller 60 år i dag.

Familj: Gift med Kerstin sedan 1980, barnen Elsa, Svante och Lisa samt fyra barnbarn.

Bor: På Nygatan i Örebro, bara 700 meter från jobbet som regionchef på Sensus studieförbund.

Fotbollskarriär: Debuterade i Gagnefs IF i division 6 som 13-åring varifrån han värvades till AIK 1974. I AIK spelade han 256 allsvenska matcher och gjorde 38 mål 1974–87. Värvades sedan till ÖSK där han spelade 119 matcher, varav 79 i allsvenskan och åtta mål, åren 1988–92. Han blev sedan tränare och klubbdirektör till och med 1999. Ledde ÖSK till stora SM-silvret 1994, klubbens största framgång.

Mer läsning

Annons