Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De prövade allt föratt få sin dotter att äta

Annavar sjuk i anorexi under delar av sin tonårstid.Hur är det egentligen att stå bredvid och se sitt barn sakta men säkert svälta sig?

Annons
Annas mamma Birgitta tänker tillbaka på tiden när hennes dotter var sjuk och hur Annas sjukdom påverkade hela familjen. Det var ingen enkel tid men Birgitta har valt att lägga det bakom sig.

Vi har valt att kalla Annas mamma för Birgitta, eftersom hon precis som sin dotter vill vara anonym för att vilja berätta sin historia.

När Anna var runt 13 år började Birgitta märka att hennes dotter blev allt mer inbunden och att hon intresserade sig för antalet kalorier i det hon åt.

 Lite knubbig

– Anna blev som många andra barn lite knubbig i mellanstadiet men jag sade till henne att man måste äta av allt, men med måtta. Men sedan kom det där förbannade hopprepet fram så fort hon hade ätit. Jag har än i dag svårt för hopprep. Anna gick även och lade sig utan att ha ätit kvällsmat, säger Birgitta.

Älskade glass

Det var när Anna tackade nej till glass som Birgitta förstod.

– Anna älskar glass och när hon inte kunde motstå glassen och sedan tog fram hopprepet, då anade jag.

I dag när så många år har passerat sedan den jobbiga tiden kan hon prata om det, men visst rör det fortfarande upp jobbiga minnen och känslor.

– Jag var desperat under den här tiden. Jag blev argsint och hade kort stubin, jag orkade inte med hennes matvägran.

Hotade med läkare

Birgitta berättar att hon aldrig upplevt att Anna lagt någon skuld på henne.

– Nej, det har jag skött så bra själv.

När Birgitta märkte att Anna förlorat runt tio kilo hotade hon sin dotter med läkare om hon inte ändrade sina matvanor.

Anna fick sommaren på sig och när hon ändå inte började äta igen tog Birgitta kontakt med sjukvården.

– Det var mest beteendet jag störde mig på. Hon var frånvarande, sov mycket och jag fick ingen kontakt med henne.

Bidragande orsak

Birgittas personliga åsikt är att hon själv alltid varit den typen som velat tillfredsställa andra och aldrig satt sig själv i första hand. Hon tror att det är ett beteende som hennes dotter absolut inte ville ta efter.

– Jag tror att det kan vara en bidragande orsak till Annas matvägran.

Under sjukdomstiden var Birgitta ändå ganska öppen med vad som skedde.

Hon pratade med sin chef som hon trodde att hon kunde lita på. I stället blev responsen att ”starka morsor får sådana döttrar”. Ett uttryck som än i dag sitter kvar och som inte hjälpte Birgitta i hennes kamp för sin dotter.

– Jag bad Anna att äta, jag försökte resonera och till slut hotade jag. Anna gömde mat och sa att hon hade ätit fast hon inte hade gjort det. Det var ständiga kontroller och hon var duktig på att lura mig. 

Luktade aceton

Birgitta berättar om ett tillfälle när Anna var hos läkaren och hur han bad Anna att andas på honom.

– Han sade till henne direkt att hon inte hade ätit något den dagen, hon luktade nämligen aceton. Att stå och se på var hemskt, det var bedrövligt. Även långt efter att hon blivit frisk var det jobbigt så fort hon inte åt. Jag tror att en gång anorektiker alltid anorektiker, i alla fall psykiskt.

Birgitta gick hos kurator och de första sex tillfällena grät hon bara och hade enorma skuldkänslor.

– Psykologen sade åt mig att det inte var någon mening att analysera det som varit utan i stället blicka framåt.

Mer läsning

Annons