Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dela med dig att ditt möte med det okända

NA:s reporter Stellan Norén berättar här nedan om sitt möte med ett spöke i sovrummet. I en länk här till höger kan du läsa hur tv-mediet Terry Ewans beskriver begreppet övernaturliga fenomen.
Nu vill vi ha din berättelse om övernaturliga händelser och möten med spöken. I faktarutan hittar du kontaktuppgifterna till redaktionen.

Annons

Jag var väldigt spökrädd som liten. En mycket stor del av mina kvällar gick åt till att försöka få sova i någon av mina storebröders rum. Otaliga är de timmar som jag satt gråtande i mörkret utanför stängda dörrar och bönade om att få komma in, vilket jag till slut nästan alltid fick.

Rädslan gick över så småningom, men inte övertygelsen om spökens existens.

Tjugo år senare, i mitten av nittiotalet, fick jag min revansch och upprättelse.

Jag bodde i vindsvåningen med det vackra tornet i hörnet på Köpmangatan–Nygatan i centrala Örebro. En ganska mörk men mysig lya, där de gluggliknande fönstren bjöd på fin utsikt över Örebros glada shoppingliv, och med ystra gatumusikanters toner strömmande upp mellan husväggarna.

På kvällarna blev det emellertid väldigt tyst där uppe under bjälkarna, såvida inte vinden ven över taken.

Min vana troget hade jag kommit i säng sent, kvällsarbetande som jag var. Somnade som vanligt tämligen omgående sedan huvudet landat på kudden.

Mitt i natten vaknade jag med ett ryck av känslan att någon befann sig i mitt sovrum och att någonting hade vidrört min högra axel, där jag låg sovandes på mage.

Jag vände på mig och såg, halvsittades upp i sängen, med skräckblandad förvåning en kort, suddig varelse vid fotänden av min säng. Den eller det tycktes studera mig stillsamt i flera sekunder.

När förvåningen släppte, men figurer var kvar i rummet förmådde jag inte göra annat än att slänga mig ner med ansiktet i kudden och blunda. Det tog flera minuter av ivrigt bultande hjärta och hyperventilering innan jag tordes vända mig om och titta mot fotänden.

Varelsen var borta.

Skakande av rädsla tände jag sänglampan, satt helt stilla utan att andas, för att lyssna efter ljud i lägenheten. Till slut vågade jag mig ut i hallen, köket och vardagsrummet, för att tända alla lampor jag kunde hitta.

Förvissad om att varelsen inte fanns kvar i lägenheten återvände jag, fortfarande skakad av händelsen, till sovrummet. Att somna om var emellertid inte att tänkt på. Räddningen blev att slå på tv:n och till slut slockna av sövande eter och ren utmattning.

När jag vaknade var minnet av min oväntade besökare tydligt. I flera månader efter upplevelsen tog jag tv:ns hjälp för att somna.

Ibland har jag önskat att den lilla varelsen från tornlägenheten skulle besöka mina bröder också.

Berätta din egen historia i NA

Har du upplevt något övernaturligt?

Kontakta NA och berätta.

Via mejl:

[email protected]

Via vanlig post:

NA Familj

Klostergatan 23

701 92 ÖREBRO

Mer läsning

Annons