Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är inte farligt att anstränga sig"

I söndags berättade ”Peter” sin historia om utmattningsdepression här på na.se: ”För mig är det för sent, men jag vill varna andra."- Man kan vara uppmärksam på tidiga symptom. Sömnproblem. Kryp i kroppen." Det säger fysikern, författaren och professorn Bodil Jönsson.

Annons
NA, söndag 15 mars 2015.

Upplever du att detta är ett problem som ökar?- Nej, det var värre för 15 år sedan. Av flera skäl:

1) Då var det fortfarande "fint" att ha för mycket att göra. Det är det inte längre.

2) Då sågs utbrändhet fortfarande enbart som ett individuellt problem - som om man hade sig själv att skylla. I själva verket har vi människor olika lätt/svårt att engagera oss och olika lätt/svårt att sätta gränser. Den sistnämnda egenskapen märktes inte överhuvudtaget förr i världen - då var det i allt väsentligt omvärlden som satte dina gränser.

3) Nu är medvetenheten mycket större, både individuellt och på arbetsplatser och i samhälle. Det gör inte situationen bra - men den är i alla fall bättre.

Vilken anledning ser du som den stora boven till att människor drabbas?

- Någon form av kollektiv förvirring och förvillelse. Tid är ingen vara som mat eller vatten - man kan ha ont om mat eller vatten men man kan inte ha "ont" om tid. När det känns så, när det ser ut så, handlar det om att man öppnat sitt liv för så många möjligheter som man inte förmår välja mellan. När detta "allt" inte går och man tänker att man har ont om tid, är man inte ens i närheten av att lösa sina problem.

Hur ser du på vård och bemötande? Kan samhället erbjuda tillräcklig hjälp till drabbade?

- Den klassiska vården är bra på klassiska sjukdomar men egentligen inte särskilt väl rustad att bota, lindra och trösta vad gäller stressrelaterade problem. Min bild är att man hjälper till så gott man kan med de redskap som vården har till buds. Men vad de flesta behöver i en så utsatt utsatt situation är ett nära och kontinuerligt stöd från omvärlden. Och en respekt för att det kan ta lång tid att så ställa om sitt liv att man orkar med det.

Vad kan man tänka på själv för att försöka undvika att drabbas?

- Man kan vara uppmärksam på tidiga symptom. Sömnproblem. Kryp i kroppen. Gnagande återkommande oro. Att man sällan är riktigt glad. Då riskerar man för mycket om man bara fortsätter på samma sätt medan symptomen förvärras - då måste man göra radikala förändringar i vardagen. Det är inte farligt att anstränga sig, det är inte farligt att engagera sig, tvärtom, det kan vara direkt livgivande. Vad som är farligt är att ligga för nära eller utanför sina marginaler hela, hela tiden - då slår till sist utmattningen till, och den tar det lång tid att hämta sig från.

Bodil Jönsson är bland annat professor i rehabiliteringsteknik, och har skrivit boken
NA, söndag 15 mars 2015.

Mer läsning

Annons