Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det enda jag klarade av var barnen"

Jag blev starkt berörd när NA skrev om att vara utbränd på grund av sjuka barn.

Annons

Mina två barn har neuropsykiatriska diagnoser, de är alltså inte sjuka i egentlig mening, men de är funktionshindrade och jag räknar mig till skaran av föräldrar som kuratorn på USÖ hade forskat kring.Så här är det:

Mitt äldsta barn har flyttat hemifrån men behöver fortfarande mycket uppbackning i sin vardag, vilket han får av mig och min man. Det andra barnet bor fortfarande hemma och det har också ett otroligt behov av stöd, både praktiskt och socialt, från morgon till kväll.

Det mesta kring de båda måste ske på ett speciellt och anpassat sätt, till skillnad från hur det tycks vara med ”normala” barn, och det tar mycket tid.

Under långa perioder har skola och fritids inte alls fungerat och jag har fått ha dem med mig om dagarna eller stannat hemma. Värst har varit att se hur illa de har farit.

Sedan 2006 är jag ofrivilligt hemma på heltid eftersom jag ”brakade ihop”. Jag fick panikångest och social fobi, kunde inte möta folk, inte ens ringa ett samtal. Det enda jag klarade av var barnen.

På grund av detta fick jag avbryta min utbildning på Universitetet, min chans att få ett riktigt arbete. Först ett halvår senare kontaktade jag läkare och blev sjukskriven, men vid det laget var jag utförsäkrad och lever sedan dess på lägsta garantibelopp.

Min man har svårt att ta ledigt från sitt jobb och det är jag, liksom de flesta mammor, som tar det mesta kring barnen. Det gör att han får en liten chans att ”koppla av” på jobbet, medan jag är mamma dygnet runt utan andningshål.

Jag känner väl igen mig i det kuratorn beskriver. Man slutar göra roliga saker, sover dåligt, är låg till humöret, blir osocial och har ingen egen tid. Och ärligt, fast jag är sjukskriven, har jag ett lika fullspäckat schema nu.

Egentligen mår jag bättre i dag. Mitt yngsta barn går i specialklass, men jag kan aldrig vara ledig. Han kan behöva hämtas när som helst och ofta vill han inte gå dit alls.

Tack och lov håller jag och min man fortfarande ihop och vi säger ofta att vi har haft tur som hittade varandra. Men det känns som om tiden springer i från mig. Jag är inte ens färdigutbildad, jag har minsta möjliga inkomst från försäkringskassan och jag får ingen input i mitt liv.

Det paradoxala är att jag inför försäkringskassans handläggare måste ”låtsas” att det är jag själv som är oförmögen att arbeta på grund av psykiska hinder, fast jag så gärna skulle vilja ta mig ut på arbetsmarknaden.

Men om jag berättar det för handläggaren drar de in min sjukersättning eftersom de inte får se till ”hela min situation” utan bara till mig. De säger att de förstår, men sådana är reglerna.

För mig är det kränkande att framställas som psykiskt sjuk år efter år. Det är ovärdigt att det ska stå i mina papper och det ger mig en dålig självbild.

I myndigheternas papper ser det ut som att jag är hemma och ”rekreerar” mig, när jag knappt ens hinner åka och handla, aldrig se på tv och ytterst sällan träffa vänner. Dygnet är fullt från morgon till sen kväll för att underlätta för mina barn.

Samtidigt trivs jag med mina barn och jag älskar dem naturligtvis. Men jag känner mig, precis som det stod i reportaget, väldigt ensam. Är min situation verkligen så unik att det inte finns utrymme för den i försäkringskassans system? Kunde man inte ha ett slags utökat vårdnadsbidrag för föräldrar i vår situation? Ett bidrag som gav samma ersättning som sjukersättningen gör? Det skulle kännas mer värdigt än att man själv ska tvingas ”låtsas” vara sjukare än man är.

Förkortat och bearbetat av:

Mer läsning

Annons