Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elisabeth: Min främsta bundsförvanthar varit narkotikapolisen

Elisabeth är mamma till Oskar, 25 år. Han var på behandlingshem för ett tag sedan och Elisabeth har börjat hoppas på allvar.

Annons

Elisabeth berättar:

”Oskar började missbruka när han var femton. Han började med hasch och ecstasy på helgerna och så småningom blev det heroin. Men vi förstod ingenting. Det var först när han tog en överdos och höll på att dö som vi insåg.

Sedan dess har jag slagits med näbbar och klor för att hålla honom vid liv. Han har varit riktigt illa däran massor av gånger och jag kan inte räkna antalet ambulansfärder vi gjort.

Socialen blev tidigt inkopplad. Fast första gången, då hade han brukat heroin i sex år, fick jag svaret:

– Jag ifrågasätter att han är aktiv missbrukare.

Oskar gick med på frivillig behandling men efter sex månader på ett boende var han fortfarande lika beroende. Sedan fortsatte kampen, jag vet inte hur många samtal jag haft med socialtjänsten men jag upplever att de inte har velat se.

Min främsta bundsförvant har varit narkotikapolisen. De är guld värda. De vet vad det handlar om, de ser ungdomarna när de mår som sämst. Folk förstår inte vilket jobb de gör och vad de betyder för oss som kämpar för våra barn.

En natt ringde Oskar och bad om hjälp. Jag ringde ambulansen, men en av sjukskötarna konstaterade att Oskar kunde ju gå och då var det inte så illa. Därför körde de honom till akuten i stället för till psykakuten och dagen efter ringde Oskar och bad mig hämta honom.

Men då hade jag fått nog och frågade, ganska så barskt, efter ”rätt” person att tala med. Och jag fick prata med en läkare som förstod precis och som fick upp honom på psykmottagningen. Sen ansökte jag om ett LVM hos socialen. De sa ja och det gjorde, tack och lov, även länsrätten. Oskar fick en ny behandling.

Fast det var på håret. Hans sociala handläggare var på sjukhuset och frågade Oskar om han ville ha en advokat. Hade Oskar sagt ja, så hade LVM:et sannolikt förvandlats till frivillig behandling. Men av något skäl sa Oskar nej och det blev, förhoppningsvis, hans räddning.”

Mer läsning

Annons