Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”För mig är det för sent men jag vill varna andra”

Han heter inte Peter, men här gör han det. För att han upplever sin historia så full av skam, men ändå för viktig för att inte berättas. Det handlar om utmattningsdepression.

Annons
”Peter” har vänt sig till NA med sin historia för att varna andra. Men han hoppas också kunna dra igång en diskussion kring ämnet utbrändhet.

Det här är "Peters" historia, men vilken är din? Hur ser du på det här med att människor blir sjuka på grund av stress? Kan samhäller erbjuda tillräckligt med hjälp? Delta i debatten genom att lämna en kommenter här intill.

En gång i tiden levde Peter ett helt annat liv än det han har i dag. Som vd på ett stort börsnoterat företag startade arbetsveckan söndag eftermiddag på Arlanda. Affärsmötena ägde rum runt om i världen, och i bästa fall var han tillbaka fredag kväll. Men oftast hann det bli lördag.

Han såg sig själv som en lugn och trygg person, en med koll. Där hemma fanns ingen som väntade, han kunde lägga fokus på sitt jobb. Och sakta men säkert kom problemen – smög sig på.

– Jag började få svårt att sova, kände mig yr och hängig. Kunde inte stå i kö eller gå på toaletten. I samma stund jag stannade upp blev allt värre. Samma sak när jag satte mig i bilen. Jag försökte se till att ha med mig nån bredvid. För att hålla igång en konversation, tänka på annat.

Han beskriver olusten som en jagande demon. Som anföll i samma stund han stannade upp.

– Om jag inte rörde mig konstant hann den i kapp. Jag flydde mig igenom livet, undvek hemmet. Jobbet var den plats där jag behövdes och där mitt adrenalin och min framåtanda fick mig att vara ”jag”, den som alla behövde.

Tanken började gro. ”Kanske är jag stressad?” Och efter fyra år fick han nog, klev av jobbet.

– Följdeffekten blev att allt kom i kapp mig. Så jag fortsatte att fly. Till USA.

Olusten lät sig inte besegras. Den hängde med på planet, och på andra sidan Atlanten fortsatte Peter att må dåligt. Efter några månader gav han upp och reste hem.

– Allt jag hade var en bil på Arlandas långtidsparkering. Jag hade ingenstans att bo, visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag lämnade Stockholm och åkte till en kompis i Örebro.

I Örebro blev han kvar. För pengar han tjänat under åren som vd köpte han sig ett hus, träffade en kvinna, fick barn. På ytan såg allt bra ut. Men det var det inte.

– I stället för jobb flydde jag in i husrenovering, gjorde allt själv. Levde på sparade pengar, det enda positiva med de år då jag bara jobbat. Jag fortsatte att springa ifrån demonen, hade fortfarande inte förstått. Och det som jagade mig växte och blev större hela tiden.

Han beskriver sömnlösa nätter, bortdomnade armar, yrsel och kräkningar. Och ur detta föddes den avgrundsdjupa övertygelsen om att han drabbats av hjärntumör.

– Jag var så trött. Ville inget hellre än att sova, men kunde inte. Sittandes på sängkanten tittade jag på min sovande familj och grät. Varje natt var som ett nytt farväl.

Skam och otillräcklighet, dödsångest. Peter berättar hur känslorna gjorde honom introvert, fick honom att ta avstånd från människor som stod honom nära. Vardagliga saker blev oviktiga – som att följa med i nyhetsflödet, äta rätt eller öppna sin post. Och så en dag hände en olycka.

– Jag skulle ut med bilen, men var så trött – som en berusad. Såg inte stopplikten, fortsatte ut i korsningen – och smällde. Tack och lov gick det bra för killen i andra bilen, men själv slog jag i huvudet rejält.

På sjukhuset ville läkaren göra en skiktröntgen, men Peter vägrade. Han visste ju redan vad som skulle hittas, tumörer – ville inte höra sin dödsdom. Men läkaren insi-sterade.

Den enorma förvåningen vid beskedet. Den himlastormande lyckan vid läkarens ord. ”Det här ser ju bra ut.”

– Nu började jag tänka i rätt banor. Jag skulle inte dö i morgon men jag behövde hjälp, massor av hjälp. Jag sökte hos sjukvården – men dom erbjöd bara piller. Jag kontaktade Försäkringskassan, och psykvården. Dit fick jag en remiss, men det var en väntetid på två år.

Trappuppgångar. Han beskriver känslan av att behöva ta sin tillflykt. För att snabbt komma undan människors blickar när ångestanfallen helt plötsligt fattade grepp.

– Jag ville inte att folk skulle se mig sån, det var en skam. Som att vara riktigt onykter, likblek – behövde hålla mig fast i något för att inte trilla.

En av alla de där gångerna blev vändpunkten.

– Jag var på väg över Våghustorget – till min bil som stod parkerad på Rudbecksgatan. När yrseln kom fanns ingen portuppgång, utan jag fick ta skydd i Mac Donald´s entré. Det var så sjukt alltihop, att inte kunna ta mig till bilen 20 meter bort.

Där och då beslutade han sig. Det fick vara färdigsprunget nu.

– Jag bestämde mig för att stanna, låta demonen hoppa på mig och ta fighten. Jag kunde inte längre tillåta den att styra mitt liv. Under alla år hade jag flytt, sprungit fortare. Men nu stannade jag. ”Bring it on! Försök få mig att svimma din djävul.”

Nu inleddes en strid som skulle vara i flera år, och som slukade energi.

– Jag hörde av mig till psykvården igen, borde det inte vara min tur snart? Men jag var bortplockad, skulle ha svarat på något brev. Ny remiss och ny väntetid, denna gången tre år.

Kronofogden som knackade på. Med fordringar som blivit liggande i de oöppnade kuverten. Sköntaxering från Skatteverket. Som en följd av deklarationer som borde skickats in. Om det funnits ork.

– Så jag bara betalade. För att slippa tänka. Snabbt och enkelt.

Svårigheten att få andra att förstå. Myndigheter, men även de närmsta. Sina föräldrar. Hustrun.

– Vi skilde oss så småningom. Jag älskar henne, men min energi räckte inte till – och hon kunde inte förstå.

De sparade pengarna minskade, och Peter kontaktade socialen.

– Inte för pengar i första hand, men för ... mig. Man sa att vi kan inte göra något för dig. Du har det för bra helt enkelt.

Peter har många exempel på hur hans nödrop inte kunnats ta emot, och sakta men säkert har insikten sjunkit in.

– Om man mår dåligt och måste sätta sig på bänken ett tag, då faller man snabbt genom maskorna på det skyddsnät man tror ska finnas. Det saknas en knutpunkt som kan ta tag i det här samhällsproblemet som drabbar allt fler. En särskild instans för människor som kört huvudet i väggen. För mig är det för sent, men jag vill varna andra.

I dag då, hur mår han?

– Jag vann striden, på egen hand. Från att ha stått still och fightats har jag kunnat röra mig i allt större cirklar. Men det går fortfarande åt en massa energi. Det är som att jag står på demonen, och om jag kliver av honom kommer han att resa sig och fortsätta slåss. Jag går fortfarande på reservtank samtidigt som samhället kräver mer än jag orkar uppfylla. Man förstår mig inte, ser bara en nonchalans. Men mina krafter väljer jag att lägga främst på barnen. Jag är en bra pappa.

Numera ser han på livet från ett nytt håll.

– I dag vet jag att det finns andra värden än karriär och status. Vad ni gör, ge inte bort era liv.

Mer läsning

Annons