Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Församlingen ger Magnus, 91, styrka och gemenskap

– Det är bra här, och omväxlande. Det händer alltid någonting.
Från sitt köksfönster har Magnus Elf, 91 år, bra koll på dem som rör sig på Rådmansgatan i Askersund.

Annons
Magnus Elf, 91 år.

Han blir lite orolig när han pratar så ivrigt med mig att han nästan missar att vinka till en bekant. Den sociala kont-rollen fungerar. Det behöver inte vara stilla länge bakom den vita orkidén, som blommat rikligt i två år, utan att någon undrar hur det är med Magnus.

Magnus föddes den 3 maj 1920 på gården Soliden i Åmmeberg. Familjen var inte stor, mamma, pappa och brodern Lennart.

När Magnus var 16 år förlorade han sin två år yngre bror på grund av brusten blindtarm.

– Han kom in på tisdagen i julveckan, opererades onsdag eller torsdag. På julaftonen ringde de från sjukstugan och tyckte att vi skulle komma in. Vi tog bussen, satt i sjukrummet och pratade, han fick sina julklappar. Plötsligt sa han: ”Pappa ta mig och res upp mig”. När han kom upp i sängen sa han ”Men så ljust det blev!” Sedan var han hemma.

– Mamma var lugn, men pappa kom aldrig över det. Han tog inte upp det dagligen, men ofta, ofta pratade han om det. För mig var det svårt, men jag har inget minne av att det var kaos. Du vet hur det är i tonåren … livet är ju framför, man ser framåt.

”Sedan var han hemma”, säger Magnus om sin brors död. Ända sedan han började söndagsskolan vid tre års ålder har Magnus levt i församlingsgemenskapen i Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS. Han tog ställning för Gud 1932, på EFS första ungdomsläger i Örebro län. ”Sedan har det hållt”, säger han.

Magnus gick sexårig folkskola och sedan fortsättningsskola. Första arbetet var som smedhalva, eller lärling, vid Åmmebergs anrikningsverk. Där var han i sex år, efter det utbildade han sig till elektriker på Karlskoga praktiska läroverk och började på Motala ströms installations AB. Efter fyra år i Askersund blev Magnus förflyttad till Motala.

– Där fick vi en fin ny lägenhet, och så hade vi fått två pojkar. Då kom de och undrade om jag ville börja jobba i Askersund.

Vi? Backa bandet Magnus, hade du gift dig?

– Ja, jag hade träffat Enid redan i juniorföreningen i Åmmeberg. Vi förlovade oss 1943 och gifte oss 1947 i Betel i Åmmeberg. Vi fick tre fina pojkar: Örjan, Håkan och Staffan, alla namnen skulle sluta på – an, det var vi noga med.

Nåväl, året var 1951 och Magnus fick erbjudande om jobb i Askersund. Han och Enid böjde knä tillsammans vid soffan och bad Gud om ledning. Då kände de att det var rätt att bryta upp och flytta till Askersund, trots att allt var så bra i Motala

Makarna byggde ett monteringshus, där de kom att stanna. Staffan föddes där 1951, och där bodde de när Enid dog 1994. Det var en hjärtklaff som inte fungerade, det var ingen komplicerad operation, men Enid vaknade aldrig.

Det var ett oerhört svårt slag för Magnus. Han går till graven ett par gånger i veckan. Sedan allhelgona brinner ett tänt ljus där hela tiden, fram till att vårljuset kommer på allvar.

Nu är familjen stor, de tre sönerna har gett honom tio barnbarn och tre barnbarns barn, så här långt.

Två av sönerna stannade i Askersund där de driver en brunnsborrningsfirma, den yngste blev kyrkomusiker i Sköldinge i Sörmland.

Magnus bodde kvar i huset till 2007, det gick skapligt med hemtjänst. Men sedan fick han en hjärtinfarkt och då orkade han inte längre med snöskottning och gräsklippning.

Så det blev en ljus trea ett stenkast bort. Han kan se sina gamla grannar gå förbi, det är tolv minuters promenad till kyrkan och han får den hjälp han behöver med medicinen, maten och städningen av hemtjänsten.

En av sönerna sköter tvätten och Magnus goda vän Sonja Forsell besöker honom flera gånger i veckan. Hon hjälper honom med dukar, gardiner och blommor. De har rest ihop till Oberammergau, Baltikum, Italien och Nordkap.

Magnus värmer maten från hemtjänsten, äter ensam och går till kyrkan varje vecka. Varje dag blir det mellan en kvart och en halvtimmes rullatorpromenad.

Magnus säger att minnet blivit sämre på sista tiden, närminnet försvagas. Han kan gå in i köket och inte komma ihåg vad han skulle göra där. Och han glömde ett möte med Gideoniterna förra månaden.

Som så många andra äldre pratar han om hur svårt det var att sluta köra bil. Magnus tog körkort när han var 19 år och skaffade första bilen i början av fyrtiotalet. Efter hjärtinfarkten har han inte satt sig bakom ratten. Det har begränsat friheten, och det är inte lika enkelt att komma till Sköldinge.

Men Magnus klagar inte, det mesta han behöver: mataffären, kyrkan och graven finns inom gångavstånd. Till tandläkaren, sjukhuset och EFS sommarhem kan han ta färdtjänst och i bland åker han med någon av ”pojkarna” ner på stan.

Magnus Elf sträcker på sig:

– Jag har det mycket bra, jag kan inte ha det bättre.

Fyra frågor

Vad är bästa tiden i livet?När vi var nygifta och barnen kom. Vi hade det bra, allt fungerade. Jag har aldrig känt mig ensam, jag har haft Gud som en tillgång. Hur vi än känner det finns han bakom som en tillgång.

Skulle du vilja leva tio år till?– Ja, det tycker jag. Som jag har det är det roligt, bra och meningsfullt att leva.

Vad är meningen med livet?– Att man ska hjälpa sina medmänniskor. När man har en tro vill man att alla människor ska få en tro och ett evighetshopp.

Finns det något som gjort dig förvånad i ditt liv?– Ja, trots att både morfar och mamma blev nära hundra år är jag förvånad över att jag blivit så gammal.

Mer läsning

Annons