Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Hemmafruar" påsina egna villkor

Inte som femtiotalets hemmafruar, valet är medvetet och inte på livstid. För Karin Bengtsson och Caroline Elfors, medlemmar i kvinno-organisationen Haro, är det viktigaste att en förälder är hemma så länge barnen är små.

Annons
Inte på livstid. Både Karin Bengtsson (t.v.) och Caroline Elfors har prioriterat att vara hemma med barnen, men menar att de är långt i från hemmafruarna på femtio- och sextiotalen.

Karin föredrar termen ”hemmamamma” framför hemmafru, som hon menar har en negativ klang. Innan hon fick barn hade hon inte tänkt särskilt medvetet kring att vara hemmaförälder, men när äldsta sonen Emanuel föddes kände hon direkt att hon ville vara hemma. Någon riktig förebild fanns inte och själv gick hon på dagis som liten.

– Jag var inte trygg i min övertygelse från början, även om jag läst mycket om barns behov.

Nu har det gått sex och ett halvt år, familjen har utökats med Jonatan, 4, och hon är fortfarande hemma. I dag känner hon sig säker i sitt val, även om hon fortfarande kan känna ett tryck från omgivningen.

– I Sverige är vi så rädda för att värdera olika. På 60-talet kunde kvinnor inte välja på samma sätt, men i dag är kvinnofällan åt andra hållet, att man inte får välja att vara hemma.

För Caroline, som är mamma till Fabian, snart 4, och Sixten, snart 2, styrdes valet att vara hemma av magkänslan.

– Tanken på att lämna bort barnen kändes obehaglig. Jag har läst mycket om anknytning i min psykologutbildning, vilket gav mig mer kött på benen om att det jag gjorde var bra.

Både Karin och Caroline är medlemmar i kvinnoorganisationen Haro, som arbetar för en förändrad familjepolitik med ökade möjligheter att själva välja barnomsorg. Karins engagemang väcktes 2006 och sedan februari i år är hon ordförande i Örebrodistriktet. Caroline hittade Haros hemsida av en slump för ett år sedan.

– Det kändes så skönt bara att se att organisationen fanns där och att jag inte var ensam.

Karin tror att många som vill vara hemma med sina barn känner sig just ensamma om det.

– Man känner av ifrågasättanden från andra och det är en kick att få träffa människor som resonerar likadant.

Fördomar är något de är vana att stöta på, både från bekanta och främlingar.

– Både jag och min man har fått kommentarer, folk undrar vad man gör och hur vi stimulerar barnen. Många kvinnor verkar tycka att det är tråkigt att vara hemma, säger Caroline.

– En ung tjej i affären frågade vilket dagis barnen gick på. När jag svarade att vi var hemma frågade hon ”men de träffar väl andra barn?”, säger Karin.

Ingen av dem har upplevt hemmalivet som isolerat.

– Jag har aldrig varit så social som när jag varit hemma med barnen. Enda skillnaden är att barnen träffar andra barn tillsammans med föräldrarna, säger Caroline.

Hon och hennes man har pusslat med föräldradagarna och turats om att vara hemma sedan barnen föddes. De har varit hemma ungefär lika länge båda två och just nu är det han som är hemma på heltid, medan hon läser sista terminen på psykologprogrammet. Genom åren har Caroline varit hemma både utan betalning och med vårdnadsbidrag. Att ekonomin är avgörande för om en förälder kan vara hemma med barn är något Haro vill ändra på.

– I dag är det den ekonomiska politiken styrd så att båda ska jobba, vi vill att möjligheterna att vara hemma ska bli större, säger Karin.

Oroar ni er inte för att ni förlorar i inkomster och att ni tappar pension?

– Jag skulle önska att de ekonomiska möjligheterna att vara hemma var bättre, med pensionsgrundande vårdnadsbidrag till exempel. Men för oss är det så viktigt att vara hemma, det har ett högre värde, säger Karin.

– Ekonomiskt och karriärmässigt kommer vi efter, jag och min man har inte köpt hus som många av våra jämnåriga kompisar till exempel, säger Caroline.

Vilka signaler tycker ni att ni sänder till era barn genom att vara hemma?

– Den främsta signalen är att de är viktiga för mig och det säger jag ofta till dem. Min man tjänar mer än vad jag gör, men vi hade nog ändå valt så här. Jag vill vara hemma och vi är överens om det, säger Karin.

För varken Karin eller Caroline handlar det om ett val på livstid.

– De flesta som är medlemmar i Haro vill inte vara hemma hela livet, utan vill vara hemmaföräldrar några extra år, säger Caroline.

Karin, som är översättare med eget företag, planerar att börja jobba till hösten när yngsta sonen börjar förskolan.

– Då kommer jag att jobba tio timmar i veckan. Jag tänker följa barnens skolgång och lägga upp mitt jobb därefter.

Båda ser behovet av en ”karriärpaus” och menar att deras tankegångar redan är etablerade internationellt sett.

– I USA finns det kvinnliga studenter som i sin karriärplan räknar med att vara hemma några år med barnen, säger Karin.

Där finns ju inte heller samma utbyggda barnomsorg som i Sverige.

– Det är så speciellt i Sverige, att barnomsorgen är det självklara. Den kostar mycket och det är skattepengar, säger Caroline, som ser vårdnadsbidraget som ett slags kompensation.

Även om både Caroline och Karin upplever att deras val går mot strömmen känner de att Haro har medvind. När organisationen i helgen firar 30 år i samband med riksstämman i Örebro menar Karin att mycket har hänt sedan starten 1980.

– Det börjar höras andra tongångar nu och man pratar om 80-talister som ifrågasätter ekvationen yrkesliv och barn.

Karin Bengtsson

Ålder: 40

Bor: Villa i Lundby, Örebro. Uppväxt i Kumla och Laxå.

Familj: Maken Sam, sönerna Jonatan, 4, och Emanuel, 6.

Bakgrund: Läst engelska vid Örebro universitet och översättarprogrammet vid universitet i Surrey, England.

Gör: Är hemmamamma och ordförande i Haros Örebrodistrikt.

Caroline Elfors

Ålder: 31

Bor: på Väster i Örebro. Uppväxt i Lanna.

Familj: maken Andreas, sönerna Fabian, snart 4, och Sixten, snart 2.

Gör: Läser sista terminen av psykologprogrammet vid Linköpings universitet. Planerar att börja jobba till sommaren.

Mer läsning

Annons