Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Hon rökte i stället för att dricka”

Ett paket Rizzla cigarettpapper i ett par jeans. Det blev signalen för Per och Susanne. Deras dotter rökte cannabis. Nu vill de berätta om det de själva kallar sin blåögdhet för att få upp ögonen på andra föräldrar.

Annons
”Hittar man Rizzla cigarettpapper då kan vara ganska säker” säger Linda Delin vid beroendecentrum i Örebro.

Det är fredagkväll. Per och Susanne är ensamma hemma i villan i det lilla samhället på landet utanför Örebro. 18-åriga dottern Elsa är på fest några kilometer bort och hennes lillebror Markus är hemma hos grannpojken för att spela dataspel.

Det är fortfarande ljus sommarkväll ute och bara några dagar kvar innan vardagen med skola och arbete återvänder till familjen.

Per ska ut och springa, men passar på att ladda tvättmaskinen innan han ger sig i väg. Händer åker automatiskt ner i fickorna på Elsas jeans för att kolla så att hon inte glömt kvar något. Den ena handen glider upp med ett rödorange pappersfodral. Rizzla cigarettpapper.

– Vad ska hon med cigarettpapper till? tänker Per för han vet att hon inte röker.

Han lämnar tvättstugan med det lilla paketet i handen. Han går in i sängkammaren där Susanne ligger och läser. Hon lägger ner sin bok samtidigt som Per lägger cigarettpapperen på hennes mage.

– Vad är det här? frågar hon och tittar upp på Per.

Han berättar. Oron har greppat båda fast de samtidigt försöker övertyga varandra om att det säkert inte är något allvarligt. Cigarettpapperen kan vara någon annans. Eller också kanske hon använder det till något helt annat. För inte handlar det om knark. Det vill de inte tro.

– Men jag såg framför mig en bild när jag gick på högstadiet, berättar Per. Det var temadag om droger och polisen var på besök. Vi fick se en informationsfilm där det rullades jointar i samma papper som just det jag hittat i Elsas jeans.

Efter att ha pratat i över en timme om vad det kan handla om och om vad de nu ska göra, fattar Per och Susanne till slut beslutet att gå in i dotterns rum.

– Det var kaos i både kropp och skalle, beskriver Susanne. Att undersöka hennes rum var ett oerhört stort steg, något vi aldrig någonsin gjort förut.

De behöver inte leta länge. I papperskorgen ligger ett vadderat kuvert adresserat till Elsa. Ett brev postat för bara några dagar sedan. Till en dotter som aldrig annars får brev. Och i nästa stund hittar de en liten brunsvart kaka i en plastpåse gömd mellan ribborna i hennes sängbotten.

– Då slog chocken till, säger Per. Vi kände oss till hundra procent överrumplade.

Nu ville de ha hem Elsa. Det gäller bara att hitta henne och tänka ut hur de ska möta henne. Klockan är fyra på morgonen när de hämtar henne från festen. Elsa förstår direkt vad det handlar om.

De tre sitter långt in på morgonen och pratar. Elsa berättar att hon rökt cannabis i ett år och att det inte är något konstigt. Det är helt naturligt och det är samhället det är fel på, inte att röka cannabis. Hon beskriver hur lätt det går att få tag på drogen, antingen på nätet eller genom någon kompis.

– Hon rökte i stället för att dricka, berättar Per. Vi kände ganska snabbt att det inte var lönt att diskutera farligheten i själva drogen, utan i stället har vi fokuserat på det olagliga i att använda cannabis.

Veckan som följer beskriver Per och Susanne som en zombieliknande tillvaro. Det blir en överenskommelse som i all enkelhet går ut på att Elsa lovar att inte använda droger alls.

– Det kanske är blåögt och naivt, säger Per. Vi vet inte. Vi vet bara att vi vill bygga upp förtroendet igen.

– Vi måste lita på henne, säger Susanne. Och det är så svårt efter att hon missbrukat vårt förtroende. Tänk om hon sköter sig och vi ändå inte tror henne. Tillvaron är gungig.

Om Elsa börjar röka cannabis igen vet hon att föräldrarna kommer att be om hjälp. Då måste de det. Det har de gjort klart för dottern.

– Det blir inte lättare av att hon är myndig, säger Per. Vi kan inte förbjuda henne att umgås med kompisar eller ge henne utegångsförbud.

Per och Susanne har rannsakat sig själva. Varför märkte de inget? Elsas nya vänner som kom och gick så snabbt att de knappt hann säga hej.

– Varför såg jag inte det här? Varför pratade jag inte med kompisarna? frågar sig Susanne. Jag är så arg på mig själv, men vi var ju en bra familj där sånt här inte sker. Vi var en lycklig familj.

– Fast det är vi fortfarande, tillägger hon efter en stund. Bara väldigt omskakad.

Osäkerheten och balansgången i vardagen har också en annan sida: mycket mer umgänge med dottern. Många och ständigt pågående samtal.

– Hon vill gärna vara med oss. Kommer ner och sitter med oss i tv-soffan för att prata, berättar Per.

Ett problem återstår. Steget att prata med de andra ungdomarnas föräldrar. Inte minst Elsas pojkväns.

– Elsa vill inte, men förstår vår sits, säger Susanne. Men vi varken vågar eller orkar riskera en konflikt i nuläget.

– I stället hoppas vi att vår berättelse ska få upp ögonen på andra tonårsföräldrar, förklarar Per. Vi vill uppmana dem att läsa på, prata med sina barn, sniffa på dem, kolla papperskorgar, tömma fickorna på jeansen som ska tvättas och framför allt att inte vara så korkat blåögda!

Här finns en diskussionsgrupp på Familjeliv.se om unga och droger.

Här kan du se chatten med Linda Delin från Beroendecentrum Ungdom i Örebro.

Mer läsning

Annons