Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag älskademin Irene"

Annons
Irene Sundqvist. Under plommonträdet hemma i trädgården, fyra år före sin död.BILD: PRIVAT

Det var våren 1964, och på en grusplan vid Stora valla i Degerfors pågick fotbollsmatch. Kenneth Sundqvist ingick i det gästande Örebrolaget, och vid sidan av planen fick han ögonen på något intressant: Irene.

– Jag tyckte att hon var så söt. När jag gick förbi henne efter matchen, smutsig och dan, tog jag mod till mig och frågade om vi kunde träffas nån gång. Hon var 17, och jag var 18.

Så började kärlekshistorien om Irene och Kenneth. I våras tog den slut, efter 46 år. Obevekligt klampade cancern in, och i Kenneths liv saknas i dag den allra största pusselbiten.

– Jag älskade min Irene. Folk brukade säga att vi passade så bra ihop, och så var det. Vi kunde se och tänka varandras tankar i förväg, det stämde så bra mellan oss. Vi hade roligt tillsammans.

Han pratar kärleksfullt om Irene. Från ett foto på vardagsrumsbordet möter jag hennes blick. Hon ser glad ut. En älskad person. En som älskat.

– Det fanns en sån otrolig värme i Irene. Hon tänkte mer på andra människor än på sig själv. Hon bara var sån. Lugn. Fick fram saker utan att skrika.

Kenneth ber mig följa med till kylskåpet. Han visar mig en hink fylld av inlagd gurka, frysta burkar innehållande äpplemos och krusbärskräm.

– Irene var jordnära, tyckte om att ta till vara på det naturen bjöd. Trots att hon var så sjuk förra hösten orkade hon göra det här.

Han berättar om den otaliga mängd handarbeten som fötts fram ur Irenes flinka fingrar.

– Ända in i det sista virkade hon på ett lapptäcke. Hon hann inte bli klar, men en av mina döttrar har tagit hem det till sig för att göra det färdigt.

Döttrarna ja. Två till antalet. Lika många barnbarn.

– Det känns tryggt och skönt att ha dem allihop, och de är en stor tröst i sorgen.

På hallbordet ligger en hög av Irenes alla böcker.

– Hon tyckte mycket om att läsa. Läste ofta.

Han tar fram en poesibok de köpte tillsammans innan sjukdomen slog till. ”Svart som silver”, skriven av Bruno K Öijer. Kenneth läser högt för mig:

– ...brutit en fjäder ur den den dödas dräkt, och förstått, hållit den länge i handen, och lärt mej använda den, lärt mej till slut vad allt går ut på.

När han är klar rinner tårarna längs hans kinder.

Ett par gånger i veckan cyklar han till Irenes grav på Längbro kyrkogård.

– Där brukar jag träffa andra i samma sits som jag. Det blir en skön och öppen dialog – de förstår mig och jag förstår dem.

Kenneth Sundqvist

Bor: I Örebro.

Yrke: Pensionerad grafiker/museitekniker.

Minns: Hustrun Irene, som avled i cancer i våras.

Mer läsning

Annons