Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har adhd, men jag är inte sjuk!”

”Vad bra att NA skriver om adhd.” Så långt hann Linn Wikström Larsson tänka innan läsglädjen slog över i ilska.
– På flera ställen inne i texten hade ni skrivit att adhd är en sjukdom, och jag blev så arg och ledsen. Jag har ju adhd, och jag är inte sjuk!
Så vi träffade Linn. För att lyssna på hennes historia.

Annons
Linn Wikström Larsson. 19-årig Örebrotjej, som reagerade starkt på en NA-artikel om adhd för ett par veckor sedan.BILD JONAS ERIKSSON

– Jag är Linn, en helt vanlig person. Jag har vissa problem i vardagen, men jag är väl medveten om mina svårigheter och har lärt mig att leva därefter. Adhd är en del av mitt liv.

Det var för drygt två veckor sen som Linn Wikström Larsson satte frukosten rejält i halsen när hon slog upp familjens NA.

– Visst händer det att jag hör folk omkring mig kalla adhd för sjukdom, men jag har aldrig läst det i en tidning. Skriver man om sånt här måste man hålla koll på fakta, annars ger man ju läsarna en helt fel bild.

Diagnos. Inte sjukdom. För Linn är det stor skillnad.

– Adhd är ingen sjukdom, det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Hon tittar ut över det uppehållsrum vi befinner oss i. Mitt bland läsande, pratande, väntande elever på Risbergska skolan i Örebro. Linn ser helt oberörd över att bli intervjuad inför öppen ridå.

– Jag skäms inte för att jag har adhd, det är en del av mig. Jag har alltid pratat om det med andra, för mig känns det tryggt att folk vet. Om jag skulle få ett utbrott i klassrummet, lägga ner boken eller bara gå därifrån. Då vet mina klasskamrater varför, och behöver inte undra.

Hon poängterar att adhd är ett samlingsnamn på många slags problem, och att det i hennes fall bland annat handlar om rastlöshet och svårighet med arbetsminne och koncentration.

– Jag har svårt att sitta still alltför långa stunder, och ibland måste jag upp mitt i en föreläsning och röra på mig. Det kan vara kämpigt att komma i gång med skoluppgifter, och är jag trött går det extra trögt. Då kan jag bli väldigt frustrerad.

Linn gör en snabb axelryckning, som för att konstatera att det är som det är.

– Det jag beskriver nu känner nog alla igen sig i mer eller mindre. Det är inte helt lätt att tolka vad som beror på min funktionsnedsättning, och vad som är vanligt mänskligt. Det jag menar är att adhd:n inte är nåt jag normalt går runt och tänker på.

Linn har lärt sig att hitta lösningar, nya vägar runt vardagshindren.

– Till exempel skriver jag upp allt som ska hända i min telefon och i en kalender – och så får jag hjälp av lärarna med skrivna instruktioner. Enkelt och tydligt måste det vara, punkt för punkt.

Det har inte alltid varit så självklart det här med hjälp i skolan. Linn är rätt kritisk till hur saken från början hanterades:

– Jag och min familj har fått ordna många möten för att det ska fungera, och vi har under alla år kämpat för en bra tillvaro för mig i skolan. Det har varit en jobbig tid, men i dag känns det bättre. Nu trivs jag bra här på Risbergska.

Hon berättar varmt om sina föräldrar – om hur de alltid funnits där för henne, och om hur oändligt tacksam hon är över detta.

Linn var nio år då hon fick sin diagnos.

– Mamma och pappa har alltid varit öppna om den, ända från början. Jag kommer ihåg hur mamma och jag läste en barnbok tillsammans. Den hette ”Varför leker ingen med Dennis?”. Numera är jag ganska påläst om det här med adhd-problematik, och jag kan själv ge en konkret bild av vad den innebär.

Hon har aldrig blivit mobbad, minns ett par enstaka tillfällen som båda ligger långt tillbaka i tiden.

– En kille som hade samma diagnos som jag brukade kalla mig ”dampbarn”. I början var det kul, men sen blev jag mest bara irriterad. Men i övrigt har jag inte blivit retad – kanske just för att jag alltid varit så öppen med det.

Vad har hon för tankar kring det faktum att diagnosen adhd är vanligare bland pojkar och män än bland flickor och kvinnor?

– Jag tänker att killar som har adhd är mer stökiga av sig, och på så sätt blir det mer synligt. Med tjejer tror jag mer att det handlar om koncentrationssvårigheter – i alla fall är det så jag upplever att det ser ut.

För att hålla sina problem i schack äter Linn medicin.

– Den har gjort mig lugnare och mindre frustrerad, och min omgivning märker också skillnad sen jag började ta medicin.

Linn går i hörselklass på grund av en medfödd hörselnedsättning.

– Jag är nästan helt döv på vänster öra, men hör rätt bra på höger sida. Utan hjälpmedel skulle jag inte kunna urskilja alla nyanser, men med hjälp av hör-apparat går det ganska bra. Det har varit en berg- och dalbana med att hitta rätt, men alldeles nyligen har jag fått hör-apparater som gör att jag för första gången i mitt liv kan höra fåglar och vissa andra ljud.

När det gäller framtida yrkesval är det inte adhd-diagnosen utan snarare sin dåliga hörsel som Linn ser som det största hindret. Vissa yrken går dessutom bort av en helt annan anledning:

– Ja, just nu kan jag inte tänka mig att fortsätta plugga direkt efter gymnasiet. I stället skulle jag vilja fokusera på mitt stora musikintresse, och kanske jobba med döva och hörselskadade. Det skulle jag tycka om.

Fakta om Linn

Namn: Linn Wikström Larsson.

Ålder: 19 år.

Bor: I Örebro.

Familj: Mamma, pappa, syster och systerdotter.

Dagtid: Klass ES08H på Risbergska skolan.

Fritid: Spelar piano och sjunger, spelar golf.

Gillar: Musik och pasta. ”Jag är ett pastamonster!”

Ogillar: Lögner och orättvisor. ”Och stark mat.”

Mer läsning

Annons