Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har ju dig att tacka för att jag lever”

I en soffa sitter en man och en kvinna. Hon har lagt sin hand över hans, stryker den ömt medan hon försöker uttrycka det omöjliga. ”Jag har ju dig att tacka för att jag lever. Du hade inte behövt hjälpa, ändå gjorde du det. Varför?” Mannen funderar kort, svarar sen. ”Vad kunde jag annat göra?”

Annons
Återseende. Häromdagen återsågs örebroaren Harriet Borg och Peder Rotvold hemma i Peders lägenhet i Hallstahammar.

Första gången Harriet Borg träffade Peder Rotvold var hon fyra år. Sittandes på en kälke drog han henne genom snön – från norsk mark, över gränsen, in i tryggheten i Sverige. Året var 1942, mitt under brinnande världskrig, och i ett Norge ockuperat av tyska trupper. Situationen var extremt farlig för alla inblandade. För att Harriet och hennes familj var judar, och för att det var straffbart och förenat med livsfara att hjälpa. Som för Peder till exempel, 18 år gammal den där dagen.

– Det var min pappa, jag och två grannar. Vi bodde nära svenska gränsen vid Sylarna, och det kom rymlingar varenda dag – så många att vi snickrade skidor och kälkar för att underlätta. Det var ett besvärligt ställe att ta sig över.

Harriet och hennes familj minns han väl. Ett oväder gjorde det omöjligt att ge sig ut, och i stället gavs tillfälle att öva skidåkning för Harriets mamma Minna, pappa Bernhard och storasyster Liv, som var nio år.

– De stannade hemma hos oss på gården i fem dagar innan vi kom iväg.

Harriet var liten, men har klara minnen kvar.

– Det var en jobbig färd över fjället. Som vuxen har jag återvänt till platsen, första gången när jag var 25. Och det var knappt att jag klarade av det då.

Hon berättar om livet före kriget, om uppväxten i Trondheim där föräldrarna drev klädbutik. Om en stor släkt och en stark sammanhållning.

– Jag kan än idag inte förstå att just vi klarade oss. I oktober 1942 blev alla judiska män tagna av tyskarna, men inte min far.

Harriet har en helt egen teori om varför – ett minnesfragment som finns kvar.

– Jag minns hur jag satt uppflugen på disken i affären när nazisterna var där. Och jag minns att jag sa att ”Ni får inte ta far min!”. Kanske någon av dem var lite mänsklig, jag kan inte se nån annan förklaring.

Med hjälp av goda vänner till föräldrarna ordnades snabbt flykten från Trondheim. Först med tåg en liten bit, och därefter med lastbil mot Sylarna. Hela tiden med rädslan för att bli stoppade av Staatspolizei.

– Mor, Liv och jag satt fram, medan far låg under presenningen.

Hon delar med sig av den nervkittlande historien om hur lastbilen plötsligt blev stående.

– Det var säkringen som gått sönder, och chauffören hade ingen reserv.

Hon ler när hon skakandes på huvudet berättar om räddningen.

– Min pappa rökte cigaretter med stanniolpapper, och med hjälp av dessa kunde bilen startas. Det är så mirakulöst på något sätt – vi skulle få leva.

Likadant väl framme hos familjen Rotvold.

– Under den veckan vi bodde där visste vi hela tiden att tyskarna fanns i dalen. Men mellan oss och dem fanns vatten, och vi kunde se att det inte kom nån båt.

Hon tittar på Peder intill sig i soffan, letar efter orden.

– Såna som Peder borde belysas mycket tydligare. Han hjälpte till med livet som insats. Det är så viktigt att ungdomar i dag får höra om judeförföljelsen och det som hände. Det får aldrig hända igen.

Hon bläddrar i böckerna hon har framför sig. ”Våre falne 1939–1945” läser jag på det hårda omslaget. Och så med mindre bokstäver: ”utgiven av norska staten”.

– Här finns alla mina släktingar med. Hela min mors familj, och nästan hela min fars.

Minns du dem?– Ja, jag minns dem allihop. Min underbara mormor, som jag fortfarande kan känna värmen ifrån när hon kramade mig. Och alla mina kusiner som jag brukade leka med. De var mellan 5 och 22 år, och allihop gasades de ihjäl i Auschwitz.

Hon sänder en tanke till sin mor och far.

– Så här efteråt inser jag att mina föräldrar gav mig livet två gånger. Första gången när jag föddes, och andra gången när de räddade mig undan tyskarna 1942.

Peder då, hur gick det för honom?

– Jag flydde också till Sverige så småningom, strax innan jag fyllde 20 för att slippa göra militärtjänstgöring.

Som hämtad ur en film är historien om hur han på vägen till sitt jobb i gruvan iscensatte bilden av sin egen död.

– För att komma till gruvan var man tvungen att korsa en älv. Där tog jag av mig kläderna, för att tyskarna skulle tro att jag dött. Min pappa visste ju att jag levde, och han låtsades grina så gott han kunde när tyskarna kom med dödsbudet.

”Righteous among the nations” – så heter den utmärkelse som Harriet och hennes syskon just nu håller på att nominera Peder till. Den tilldelas personer med ickejudiskt ursprung, som med risk för sitt eget liv bidragit till att rädda judar undan förintelsen. Bland tidigare pristagare finns namn som Raoul Wallenberg och Oskar Schindler.

Harriet vänder blicken mot Peder.

– Nästa år kommer Peder att få det här priset. Det är han så otroligt värd.

Kort om Harriet

Namn: Harriet Borg.

Född: I Trondheim, Norge.

I dag: Hör hemma i Örebro sedan många år.

Ålder: 77 år.

Familj: Maken Percy. Dessutom storasystern Liv samt elva år yngre brodern Arve, som med sina familjer bor i Oslo.

Gör: Pensionerad sjukgymnast.

Efter kriget:”Efter flykten till Sverige hamnade vi så småningom i Norrköping där vi hade det jättefint. Vi flyttade hem i juni 1945, och allt vi haft var borta. Jag minns oron och osäkerheten. och jag grät väldigt mycket. Far dog 1959 av dåligt hjärta, och mor levde fram till 1996. Min svenske man träffade jag på Rhodos 1975, och under yrkesåren jobbade jag på USÖ:s ortopedmottagning och på Örebro rehabcenter.”

Kort om Peder

Namn: Peder Rotvold.

Född: I Stugudal, Norge, nära den svenska gränsen mot Jämtland.

I dag: Hör hemma i Hallstahammar i Västmanland.

Ålder: 91 år.

Familj: Änkling sedan många år. Barnen Kerstin och Bengt med familjer. Dessutom har Peder två av sina syskon kvar i livet – från början var de åtta stycken.

Gör: Pensionär efter många års hårt arbete inom skogen och industrin.

Efter kriget: ”1943 flydde jag till Sverige, och till Hallstahammar flyttade jag 1950. Så småningom flyttade jag tillbaka till Norge, och byggde mig ett hus där jag bodde i 25 år. Men sen återvände jag till Hallstahammar där jag har min dotter Kerstin och hennes familj.”

Mer läsning

Annons