Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag ska sjutton klara av det här!”

Ute faller snön, men i Örebro-områdets Bovierans inglasade trädgård är det sommar. I entrén har vi tur, en granne är på väg ut och släpper in oss: ”Jaså, ni ska träffa Gun – hon är härligast i hela huset!”

Annons
Efter en benamputation förra året kämpar Gun Häger med träning på USÖ tre gånger i veckan. Målet är stenfast: Att åter kunna gå. I bakgrunden ses Guns sambo Rolf Pegenius, som alltid finns vid hennes sida under träningspassen.

Exakt tio sekunder tar det att förstå de där orden. För så lång tid tar det att komma in i hallen och mötas av ett brett leende och en rejäl kram.

Nej, vi känner inte Gun Häger – men snart gör vi det. Lätt som en plätt manövrerar hon sin rullstol genom trerummarens öppna planlösning, pekar och berättar:

– Jag härstammar från skoindustrin kan man säga, det var min farfars far Anders Andersson som startade den i Kumla. Och där på bilden är huset jag växte upp i. På Västå strand i Örebro.

Gun ska fylla 90 i maj, har jobbat 40 år inom barnomsorgen – men det är inte därför vi är här. I stället är det ryktet om hennes livskraft och glödande energi som fört oss hit, och det senaste årets ledsamheter verkar inte ha påverkat den nämnvärt.

Hon pekar på det som före maj 2014 var hennes vänstra ben:

– Jag fick benet kapat på grund av bensår förstår ni, här ovanför knät.

Lugnt och odramatiskt berättar hon om hudläkarens budskap den där dagen: ”Gun, jag klarar inte av det här.” Och om beslutet som behövde tas.

– Kapning eller inte, jag fick själv bestämma. Så Rolf och jag pratade ihop oss, valde kapning, grät en stund och försökte sen tänka sunt. Ont krut förgås inte så lätt!

Hon skrattar, och hivar sig sen för egen maskin snabbt ur rullstolen ner i en av vardagsrummets fåtöljer.

Den där Rolf ja, ”min nye man” som Gun skämtsamt kallar honom. Under tiden vi pratat har han fixat fram kaffe och wienerbröd på bordet, och till fikastunden får vi även historien serverad – den om hur Gun och Rolf träffades.

– Vi har varit ett par i 20 år nu.

– Ja, efter att min make dog var jag änka i tolv år. Men så en dag kom Rolf och gick förbi utanför mig. Jag bodde i ett radhus nere vid Svartån på Väster, och vi började prata. Senare uppvaktade han mig med strömmingslåda.

– Och fläsklägg med rotmos.

– Ja, och sen var jag fast.

Gun tittar varmt på Rolf, och får en likadan blick tillbaka.

Jag passar på att fråga Rolf, han som ju får ses som experten.

Om du skulle beskriva Gun, vad skulle du säga då?

Svaret kommer snabbt:

– Hon är fantastisk och otroligt duktig, sitter inte fast i nånting utan ser till att få saker gjorda. Hon ger sig inte.

– Och så omtänksam kanske? inflikar Gun – och vi brister ut i skratt.

– Ja, och omtänksam också. Mycket.

Gun konstaterar snabbt detsamma om Rolf.

– I sju veckor låg jag på sjukhuset, och varenda dag kom han och besökte mig. Rullade ut mig på Stora Holmen, hade med sig kaffetermos. Han såg till att jag kom ifrån sjukhuset en stund, och det var skönt.

Livet så här efter amputationen då? Vad har förändrats? Gun vet precis.

– Att mista ett ben är inte det bästa, det är mycket man får gå igenom i sitt liv. Det gäller att stå på sig, vid min ålder tänker många att det där är väl inget att kosta på. Därför är jag så glad för de underbara sjukgymnasterna på geriatriska öppenvårdsteamet på USÖ – det måste du lova mig att skriva.

Jag lovar, och Gun fortsätter:

– De heter Rolf, Abraham och Ludmilla, och är guld värda. Jag hoppas att sjukhusledningen är rädda om dem, för de ger många patienter fortsatt livslust.

Tre gånger i veckan är det träning som gäller för Gun, och målet är att kunna gå med hjälp av sin benprotes.

Känner du dig begränsad?

– Nja, jag hoppar runt här hemma, och det är därför det är så viktigt med träningen. Det är ju armarna jag får förlita mig på numera. Jag hoppas att benprotesen snart blir helt klar, så att jag kan klara av bilen själv.

Bilen?

– Ja, det är en automat så det går bra. Men som det är nu behöver jag hjälp med att stoppa in rullstolen i bakluckan.

Hon pekar bort mot ytterdörren.

– Jag har en permobil också som står här utanför. Den är bra. Jag får frisk luft och Rolf får motion.

Rolf skrattar.

– Jo du, det är bra att det blivit mycket snö, så jag får hämta mig lite.

Gun kontrar:

– Kanske finns det släpvagn till Rolf, så han slipper springa bredvid. Jag ska ringa Torbjörn på Hjälpmedelscentralen och fråga.

Var kommer då all den här kraften och glädjen ifrån? Gun behöver inte tänka länge.

– Jag har ärvt den från min pappa. ”Du ska inte ge dig, Gun”, sa han ofta. Och det ska jag inte. Jag ska sjutton klara av det här!

Efter en benamputation förra året kämpar Gun Häger med träning på USÖ tre gånger i veckan. Målet är stenfast: Att åter kunna gå. I bakgrunden ses Guns sambo Rolf Pegenius, som alltid finns vid hennes sida under träningspassen.
Lär sig gå. Det krävs rejäl teknik för att gå med  hjälp av en lårbensprotes. 180 meter med rullator är Guns rekord hittills.
”Kom hit, får du en kram!” I fyra år har Gun bott med sin Rolf i seniorboendet Bovieran i Örebro. ”Det är fantastiskt bra här. Känner man sig ensam går man bara ner och sätter sig i trädgården. Och vill man vara i fred stänger man in sig i lägenheten.”
Gillar varann. ”Han är guld värd, mer än guld – diamant värd!” Så säger Gun om sin sjukgymnast Rolf Prim, som har idel lovord när det gäller Gun. ”Hon är snart 90, och tränar för att kunna gå med lårbensprotes. Hon är rätt unik på det sättet.”
Gun Häger, en synnerligen vital kvinna som trots en benamputation i maj förra året kämpar med träning på USÖ tre gånger i veckan. Målet är stenfast: Att åter kunna gå.

Mer läsning

Annons