Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag var en omöjlig kille, som det inte var någon ordning på”

Det här är lite pinsamt. Jag åkte vilse i Kumla, när jag skulle intervjua en gammal orienterare. När jag kom flåsande stod han lugnt kvar och väntade vid sin rullator.Den 10 oktober fyller Allan Klingberg 100 år.

Annons
Förgyller gröten. Allan Klingberg äter varje dag sin frukost med barnbarnet Edits bild på bordet..

– Jag är en kvalificerad träskalle, säger Allan Klingberg.

Under många år ägnade han sig åt träslöjd. På bordet mellan oss står två svep-askar. Nätta, med infälld söm och locken sinnrikt låsta. Den av gullregn rymmer torkade tranbär:

– De innehåller massor av antioxidanter, jag tycker det är godare än choklad, säger Allan och bjuder.

Den andra har han gjort av ett plommonträd som planterades av pappa Karl Henning på 1800-talet.

Vi börjar där, med pappa Karl Henning, målarmästare och baptistpredikant och mamma Ester som startade Klingbergs manufaktur i Lindesberg.

Allan växte upp på Klingbergska gården, ett av Lindesbergs äldsta hus, som sparades av stadsbranden 1869.

Själv har han starka minnen av två andra bränder, som råkade sammanfalla i hans liv. När den stora världsbranden, Första världskriget, bröt ut minns Allan att han, med sin hand i pappas, gick ut på stan och pratade med folk. Kyrkklockorna ringde, och brandröken från den stora branden i Spannarboda vilade över staden.

Vad minns du mer från barndomens Lindesberg?

– Det var där jag började orientera. Då skulle man vara klädd i kavaj eller olle, och skor med läder om vristen. Jag deltog utom tävlan och hade inget kartfodral. Min vän Sticklas var med som kartfodral, han fick ställa sig på alla fyra i skogen. Jag lade kartan på hans rygg och tog ut kompassriktningen.

Allan minns också att han fungerade som skutskeppare på somrarna. Han rodde badgäster till Loppholmarna, och berättar att han först på senare år fått förklaringen till namnet: Loppholmarna ligger vid Bottenåns inlopp till Lindesjön.

På söndagarna var det ett livligt båtliv, efter gudstjänsten tog Ester och Karl Henning med barnen och matsäcken och gav sig ut på båtutflykt till Råsvalens sandstränder.

Det var inte självklart vilken yrkesbana som skulle bli hans.

– Jag var en omöjlig kille, som det inte var någon ordning på.

”Vad ska det bli av Allan” undrade föräldrarna, och svaret blev så småningom färghandlare. 1929 lämnade han Lindesberg och började som elev i en färghandel i Krylbo. På den tiden handlade det om att blanda pigment med linolja och terpentin. Sedan var han med om hela utvecklingen fram till plastfärgerna. Sundsvall, Örnsköldsvik och Umeå blev hans hemorter, innan han 1956 kom till Kumla, där han tillsammans med hustrun Greta startade en färgaffär, Klingbergs färg och parfym.

Det var i Sundsvall han mötte Greta.

– En av mina arbetskamrater ledde skidutflykter, som avslutades med pjäxdans. Där fanns Greta med. Vilken brud jag hittade, hon är obeskrivlig! Vi gifte oss 1941.

Allan brukar beskriva sig själv som en otroligt gynnad optimist, och Greta var likadan.

– Du skulle ha sett henne i skidspåret eller slalombacken.

Det blev tre barn; Göran, Karin och Margareta. Nu finns det även sex barnbarn och nio barnbarns barn.

Edit, en av de minsta, blickar storögt in i kameran på en bild som står på köksbordet.

– Hon förgyller morgongröten varje dag, säger han.

”Det ordnar sig alltid”, sjöng Greta. ”Ingen fara, ingen fara”, säger Edit.

Allan och Greta har haft ett rikt liv tillsammans. Han pratar om de tre essen: Skogen, med orientering för kroppen och strövtåg för själen. Skidor, både längd och slalom. Segling, med bland annat i utriggad kanot på Stilla oceanen.

Nu bor inte Greta hemma längre. För några år sedan var Allan tvungen att släppa taget om henne. Hon bor nu på ett hem för dementa och han hälsar på henne varje dag. Det var svårt att inte leva tillsammans längre, men det blev för jobbigt att ta hand om henne själv. Nu säger han att hjärta och hjärna går i takt.

– Hon är borta alldeles. I bland säger hon inte ett ord, men jag får en puss på handen, eller en smekning över kinden, säger han.

– Jag känner en oändlig tacksamhet. Hon gav mig tre underbara barn och skämde bort mig under många år.

Med rullatorn. Synen är inte bra, men Allan Klingberg hittar genom korridorerna på Kvarngården, hem till sin egen dörr.
Allan Klingberg 100 år

Mer läsning

Annons