Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag är serieförbrytare - men lär ha igen det...

Läsarsamtalet landade precis där det skulle - hos en redaktör med dåligt samvete. Läs här nedan en krönika om överutnyttjande av mor- och farföräldrar som barnvakter - och tyck till i ämnet i kommentarsfältet här till höger.

Annons
Stellan Norén

Det var läsarsamtalet jag inte riktigt var i behov av för tillfället. Av privata anledningar, vill säga. Problemställningen som levererades från den andra luren är utan tvekan som sådan både intressant och debattmässig, men läsaren som ringde kunde näppeligen veta vilken fullträff det blev:

”Hej, jag vill att tidningen tar upp en sak som jag och mina arbetskamrater pratar om under nästan varje fikapaus här på jobbet.”

”Det låter spännande. Låt höra, vad handlar det om?”

”Om det här med att vi mor– och farföräldrar ska ställa upp som barnvakt i stort sett varje helg. Det har verkligen gått till överdrift måste jag säga.”

Kvinnan i luren, som ville vara anonym, levererade därför flertalet sakliga och orubbliga argument som tydligt fastställde att dagens föräldrageneration tar sina barnvakter för givet på ett i det närmaste osunt sätt.

Sedan lade vi på.

Och jag började omedelbart fundera över vad mina yngsta barns mor – och farföräldrar egentligen tycker om att jag, barnens mamma och deras två tonårssystrar drar till London under några dygn nästa vecka och lämnar över de små rackarna i pensionärernas händer.

Ska jag tro på läsarsamtalet är det nog med väldigt blandade känslor som de blir småbarnsföräldrar på gamla dar. De små flickorna är två och fyra år, och de två medresenärerna till London har fyllt fjorton och sjutton.

Den anonyma läsarens högst rimliga resonemang byggde bland annat på skillnaden på det svenska samhället då och nu.

Då, några decennier tillbaka, var det inte ovanligt att, främst en mormor eller farmor, var hemma på hel– eller åtminstone deltid.

Så ser situationen inte riktigt ut i dag.

”Nu jobbar vi ju heltid, precis som barnens föräldrar. De vill vara lediga på helgerna och göra allt de gjorde innan de fick barn. Men vi jobbar ju också hela veckorna och behöver vila minst lika mycket när helgen kommer. Rollen som barnvakter blir bara jobbigare och jobbigare”, konstaterade kvinnan.

En bit in i samtalet hänvisade hon också problematiken till en annan utveckling, möjligen även den tillhörande den samhälleliga typen:

”Barn av i dag klarar inte av att sysselsätta sig själva på samma sätt som tidigare generationer. Det måste hela tiden vara någonting på gång, annars blir de uttråkade och lätt lite besvärliga. Man är alldeles slut efter en dag.”

Jag har, vilket torde ha framgått här ovan, två kullar barn, jämnt fördelade med två flickor i varje. Det gör mig till något av en ”serieförbrytare” när det kommer till överutnyttjande av tillgängliga, ålderstigna barnvaktsresurser.

Däri ligger å andra sidan någon typ av rättvisa. För om reproduktionen och utvecklingen håller i sig, kan jag vad det lider räkna med ett liv fyllt av ständigt barnvaktande.

Mer läsning

Annons