Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läsarberättelse: "Du ska veta att det är tomt utan dig"

I dagens pappersvariant av NA handlar det om sorgen efter ett djur, något som de flesta av oss någon gång får känna av. Som NA-läsaren Josefine Björnberg exempelvis, som här delar med sig av sina tankar och känslor efter att i måndags ha tagit farväl av sin hund Sharita.  

Annons
Josefine Björnberg och Sherita.

"Min själsfrände har gått vidare utan mig. Jag vet du väntar på mig och jag kommer, men det kommer dröja en stund till.

Du har inte alltid vart en dans på rosor min lilla tjej. I början var du en pest, och de flesta tyckte du skulle få somna in.

Jag minns 10 juli 2004 som igår, när mamma och jag hämtade dig i Flen. 110 stycken hundar hade kvinnan i sin samling (men det är en annan historia). Dom flesta fick de avlivaeftersom de var förvildade och aggressiva.

Mitt första möte med dig var inte det en valpköpare vill se.

Du satt i en rabatt som inte var täckt med blommor direkt, gammal isolering, träbitar och stängsel var dess prydnad. Där satt du och tittade in ett skabbigt hus, hundar som skällde överallt. Du tycktes vara i en annan värld, hörde inte att jag närmade mig.

Jag satte mig några meter bakom dig, lockade och försökte få din uppmärksamhet. Det tog en stund, sedan såg jag sakta hur du vände dig om.

Mitt hjärta stannade upp, herregud vad söt du var. Ditt lilla rävhuvud, lockarna bakom öronen och din lilla lurviga kropp.

Jag väntade spänt på hur du skulle komma med viftande svans springandes mot mig som i en film. Jo, nog blev det som i en film alltid, skräckfilm!

Med en dov morrning och hela garnityret av små vassa tänder kom du sättandes emot mig. Högg dig fast i min fot som en liten krokodilunge. Bet så blodet sprutade, skons läderband gick sönder.

Om jag blev paff? Min tanke var 'Nej, det här kommer aldrig gå'.

Du vägrade släppa taget om min fot, och det var inget sött valpbus. Hade du kunnat hade du slitit av mig foten, du var förbannad och väldigt rädd.

Jag tog mina händer runt din kropp för att lyfta bort dig. Det stack till i mitt hjärta av sorg, jag förstod nu varför du var arg. Jag kände igen mig i din ilska, den ilskan hade jag haft själv under skoltiden. När man blev missförstådd och dömd på förtid.

Jag kunde inte lämna dig där till ditt öde, du skulle med mig hem.

Första dagarna med dig var väldigt omtumlande. Fanns inga papper på dig, hur gammal du var visste ingen (du fick födelsedatum 11/5 -04 men du var nog betydligt yngre). Du hade inte lärt dig äta, så vi fick börja från noll med nappflaska.

Jag låg på golvet hos dig på nätterna, gav dig mat först varannan timma, sedan var tredje. Små portioner eftersom du var så undernärd. Det visade sig att du ätit isolering enligt veterinären som undersökt dig efteråt, så din mage var inte i form.

Att ligga på golvet i köket på en madrass, så att vi skulle ha nära ytterdörren om du behövde ut och göra dina behov. Var som att sänka ner sig själv i ett akvarium med pirajor. Hela jag och mina kläder var söndertrasade.

En av alla veterinärer som vi träffade i början, var en sån där som vet och kan allt.

Man ska visa vem som bestämmer sa hon och kastade sig över dig på golvet när du hoppade runt av nervositet.

Tack vare henne blev det en pina att komma till veterinären. Du skrek så fort vi närmade oss veterinärhuset. Ni som aldrig hört en hund skrika av ångest -  var glada för det. Varje undersökning efter den händelsen var du tvungen ta lugnande för att det skulle gå att undersöka dig.

Är så glad att vi bytte veterinär rätt så fort efter det till Leif Hokfors. En av de finaste veterinärer du kunnat få. Han viskade lugnande kärleksord i ditt öra, smekte ditt huvud och även om du var rädd kunde vi genomföra undersökningarna utan lugnande hos honom.

Du började arta dig rätt så bra nu hemma, när du fått näring i dig.

Vi kunde leka och gosa med varandra, inte så lång stund tyvärr. För oftast slog din rädsla till helt plötsligt, och du kunde börja morra och hugga mig.

De flesta hade nog tagit bort dig då. Jag tänkte den tanken många gånger om, men min envisa vilja sa att det här ska gå. Du var mitt ansvar, och kärleken till dig gjorde mig stark. Det var du och jag mot världen!

Rätt så snabbt kom jag underfund med att dina ilskna utbrott kom då mina fötter var nära dig. Gummistövlar tålde du inte alls, man behöver inte vara raketforskare för att förstå att du blivit sparkad på ditt förra ställe.

Att få ur dig din rädsla för fötter/ben hos människor tog många år. Gummistövlar lärde du dig aldrig tycka om, så det använde jag inte när du var nära mig.

Hos hundtränare Kajsa på Kvinnerstaskolan fick jag många goda råd om dig.

Du trivdes som fisken i vatten där när vi tränade. Hennes grund i träning med dig var att träna i kärlek. Låta sträng när du gjorde något fel som man brukar göra åt hundar gick inte alls med dig. Du blev nervös, småarg och ibland ett rejält monster.

Fick lära mig nonchalera när du gjorde något dumt och överösa med kärlek när du gjorde något bra.

Lättare sagt än gjort många gånger, men det blev bra i slutänden ändå. Du var envis och jag var envis, så många gånger stod vi tjurande i var sin ände av kopplet - ingen ville ge sig. Vi hade säkerligen kunnat stå så många timmar om det inte kommit något som distraherat oss.

Folk som inte kände oss tyckte säkert jag var slapp i att inte bry mig om när du hoppade och skällde av lycka när de kom hem till oss. För mig var det en stor vinst att du gjorde så. Utan våran träning tillsammans hade de lika gärna möta en ilsken hund som pressat in sina tänder i benet och vägrat släppa.

Du blev verkligen min allra bästa vän, du fanns alltid vid min sida.

När jag var bortrest utan dig längtade jag alltid hem. Efter att få borra in mitt huvud i din päls, höra ditt ”schäferpip” av lycka att se mig.

Att koppla på dig selen och dra ut i skogen, se dig bli nyfiken av det spår jag lagt ut åt dig, det  värmde mitt hjärta.

På sommaren när du pep av glädje då du såg vatten. Höra plasket när du dök i och sedan låta mig stå där och vänta i evigheter innan du kände för att komma upp.

Om vintrarna blev du ett snömonster och vägrade komma in. Så många gånger jag trodde du rymt, men så låg du där översnöad och sov.

Det var med blandade känslor som jag började titta efter sällskap till dig. Du var 3 år och hade blivit en så fin och glad hund. Utom då jag lämnade dig för att jobba, då märktes din ängslan.

Det stack alltid till i mitt hjärta då.

Vi behövde varandra lika mycket du och jag.

När min pappa dog så var du vid min sida hela tiden. Första dagarna gjorde jag som när du var valp. Låg hos dig på golvet och bara höll om dig. Grät in i din varma goa päls.

Dina varma bruna ögon gav mig den varmaste kärleken man kunde få.

Den dagen då jag åkte till Strängnäs för att hämta Elvira kändes det som om jag svek dig, var så rädd du skulle tro jag valt bort dig.

När jag visade dig det lilla knytet av svart/vit päls som darrade i min famn när hon såg dig, då gick du bara rakt fram till oss - började slicka henne.

Jag kände att den lilla varelsen i famnen blev lugn, så jag la henne brevid dig.

Du låg och vakade över henne när hon sov, du tvättade henne. Lärde henne allt möjligt, gärna hyss. Fast att lära den lilla corgiflickan hur man både låste upp och öppnade en dörr gick du bet. Annars hakade hon gärna på allt du gjorde.

Vi fick många fina år tillsammans, många minnen. Semestrar på båten, uppe vid högakusten. När det var julafton och du var som ett nyfiket barn när du öppnade dina julklappar. Sprang sedan runt och stolt visade upp vad du fått.

På din ”födelsedag” när du satt och väntade med spänning på en egen tårta att äta upp.

Hur du lyckligt studsade runt efteråt och lekte med dina leksaker.

På kvällarna när du kom till min säng, duttade till handen för att säga god natt. När jag senare under natten märkte hur du ålade dig upp brevid mig och på morgonen när jag vaknade låg du med huvudet på min huvudkudde. Inte konstigt att jag ofta har haft ont i nacken.

Varje år blev du allt gråare om nosen min vän. När du var 8 år trodde jag vi skulle mista dig i livmoderinflammation, men du klarade dig och vi fick några bonusår tillsammans.

På äldre dar tyckte du bäst om att ligga i kombin med luckan öppen så att du kunde spana på oss när vi grejade i trädgården. Ibland hoppade du ut och kom fram och tittade nyfiket på vad vi gjorde.

När Melvin kom så låg du helst brevid honom i babygymmet. Han gosade med dina öron och du bara njöt.

En riktig livsnjutare hade du blivit på äldre dagar, vem hade kunnat tro det med din bakgrund.

Sen kom dagen som jag bävat för, när jag såg i dina ögon att din kropp var slut.

Jag satt hos dig, strök dig på kinden, berättade hur mycket jag älskar dig. Hörde hur du suckade som bara du kan.

Vi begravde dig i dag, den 24 debruari 2015. Du ligger där Melvin får sin lekplats. Där kan du ligga och vakta honom.

Du ska veta att det är tomt utan dig. Jag väntar att du ska komma tassande emot mig. Höra din suck när du lägger dig till rätta i din bädd.

Elvira ligger och väntar på dig vid ytterdörren, Freja tittar efter dig i fönstret och ylar.

Min lilla fina flicka Sherita, det gör så ont inom mig.

Jag vet att du väntar på mig, att vi kommer ses igen.

När du i går slöt dina ögon och gick till andra sidan började snön falla ner. Jag tror det var för dig, så du kunde känna på att hoppa och leka i din unga kropp igen. Fånga snöflingorna med munnen.

Älskar dig Sherita."

Josefine och Sherita

Namn: Josefine Björnberg.

Ålder: 29 år.

Jobbar: Som larmoperatör på Trygghetscentralen i Örebro.

Bor: Med sin familj utanför Örebro i Vintrosa/Garphyttan.

Djur: Katterna Simon (10 år) och Pandora (9 år). Hundarna Elvira (7-årig welch corgi cardigan), Freja (3-årig gråhund/plotthund) samt Edvin (4-årig welch corgi cardigan som Josefine delar med sin mamma).

Sherita: Var en blandning av schäfer, herdehund och kanske något mer. Flyttade hem till Josefine 2004 - det år som Josefine skulle ta studenten. Sherita skulle ha fyllt 11 år i vår, men dog i hemmet den 23 februari 2015 med alla sina nära runt sig.

Mer läsning

Annons