Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linda levde i ständig rädsla

På söndag är det mors dag. I kampanjen ”En annan mamma” uppmanas örebroarna att skänka pengar till våldsutsatta kvinnor. Pengarna som samlas in ska stödja Kvinnohusets verksamhet.
NA har träffat Linda som efter att ha misshandlats av den man hon levde tillsammans med tillslut inte såg någon annan utväg än att flytta in på Kvinnohuset.

Annons
ILLUSTRATION: RIAD AL-KHIAT

”Det var inte så att det var bråk bara ibland. Jag var rädd hela tiden. Jag undvek hela tiden att göra saker som kunde göra honom arg. Jag lyckades aldrig”.

Linda var ung när hon träffade honom. Inte ens 20 år.

”Det började ganska tidigt. Jag såg det först som enstaka händelser. I början bad han alltid mycket om förlåtelse. Han var ledsen och grät. Jag kom med ultimatum och ställde krav”.

I efterhand har hon tänkt på detaljer i hans beteende. Hur han lade sig i vad hon skulle göra. Hon tänkte inte på det då.

”Man är ju förälskad och tänker inte på allt”.

De flyttade ihop. Våldet fortsatte och kom allt oftare.

”Situationen blev outhärdlig. Vi hade ett barn. Han såg mycket våld. Det blev en vardag som var väldigt hemsk. Man vill ur det, men måste samtidigt förhålla sig till det. Det blir ens vardag och verklighet”.

Han kunde misshandla henne när som helst.

”Man visste aldrig riktigt när. Jag kanske svarade honom ’på fel sätt’. Han kunde trigga i gång sig själv. Han var väldigt svartsjuk och ville ha kontroll. Han hade sådan makt över mig”.

Hon förklarar vilken sjuk tillvaro de levde i genom att visa ett ärr på armen. Hon berättar om när de satt och åt och han plötsligt fick ett utbrott.

”Han stack en gaffel där. Jag tog bara ur den och torkade bort blodet. Sedan fortsatte vi att äta”.

Våldet pågick ständigt. Fysiskt och psykiskt. Fula, elaka ord. Mycket hot.

I samband med att hon hade fått ett missfall låste han henne ute.

”Det var då jag förstod att han inte hade någon medkänsla alls för mig. Kan han göra det här nu, när jag är i ett sådant dåligt skick? tänkte jag”.

Till slut flyttade hon. De separerade. Då var hon gravid.

”Det blev inte som jag hade trott. Han kom hem till mig. Jag försökte bryta kontakten, men jag fixade inte det. Jag lät honom komma och gå som han ville”.

Linda orkade inte stå emot. Dessutom ville hon göra ett sista försök att se om de kunde ha en normal kontakt. För sonens och dotterns skull.

”Det fortsatte ändå. Det var knytnävsslag. Sparkar. Han kastade tunga saker på mig. En gång slängde han hett kaffe på mig när jag hade min dotter i knät. Jag försökte porta honom. Jag mådde jättedåligt och tänkte att jag skulle få ha det så här resten av livet”.

Misshandeln och hoten behöll hon för sig själv.

”Jag berättade inte för någon annan”.

Familjen och vännerna visste inte vad som pågick. De kunde inte förstå att han kunde göra så mot henne, när hon senare berättade.

”Han är en jättetrevlig och sympatisk person mot andra. Han skulle aldrig använda fula ord bland andra människor. Däremot använde han sådana ord mot mig hela tiden när vi var själva. Hora! Fitta!”

Till slut ringde hon till Kvinnohuset. Det skulle dock dröja länge innan hon bestämde sig för att flytta in där.

Det sista året blev han värre och värre. Linda slutade svara i telefon. Hennes vänner och grannar började förstå.

I bland skyddade hon sig genom att bo hos grannen.

”Jag blev inte av med honom. Hoten blev otäckare. Han sa att han skulle skada mina anhöriga. Jag började tänka att nu måste jag bryta det här. Jag måste komma ur situationen”.

Kvinnohusets personal hjälpte henne att boka rum, men hon drog sig ur.

”Nu har det varit lugnt ett tag, han kanske ger sig, tänkte jag. Det var så svårt att erkänna för sig själv. Så svårt att se sig själv hamna i en sådan situation, att någon kränker en så. Det är så mycket skuld och skam”.

Läs mer i onsdagens NA.

Fotnot: Linda heter egentligen något annat.

Mer läsning

Annons